Högt tempo i Leon

Mycket i Herkulesserien känns igen från Kallentofts Linköpingsdeckare: missbruksproblematiken, ensamheten, de stackatoartade meningarna, betoningen av väder och årstider. Det är helt enkelt mycket Kallentoft, trots samarbetet med Lutteman. Leon inleds med att Zack spelar rysk roulett, vilket snabbt sätter tonen: hans drogberoende är svårare, vädret kallare och ensamheten större än i första boken. Zack och poliskollegorna utreder ett spektakulärt tortyrmord på en ung flyktingpojke, och snart försvinner ännu en pojke. Handlingen är inspirerad av Herkules kamp mot det nemeiska lejonet, men tematiskt handlar det om spel, kickar och hämnd – liksom om tillit och lojalitet. Tempot är högt, huvudpersonerna trasiga och komplexa, och trots att författarnas knep för att dra in läsaren är så tydliga kan jag inte låta bli att förföras.