Kultur & Nöje

Pugh kan så mycket bättre

Kultur & Nöje

Konsertens 16:e låt har just klingat ut, Pugh har ännu en gång sagt något om att Växjö är fantastiskt och sedan tackat för sig.

Artikeln publicerades 18 februari 2013.

Publiken står upp i bänkraderna och applåderar och ropar efter mera. Jag är den ende i hela konserthuset som förblir sittande. Jag känner mig som en glädjedödare och inser att denna recension kommer att bli en pedagogisk utmaning. Men vi tar det från början.

Ljuset slås på och på scen sitter Pugh Rogefeldt och spelar munspel. Publiken känner igen Jag har en guldgruva och sjunger redan med. Pugh har mörka solbrillor och en skärmlös keps. Hårmanen hänger ned i nacken. Han har svarta skinnhandskar på sig och byter mellan två olika munspel för tonartsskiftena. Om två veckor fyller han 66 år.

Men han är av den där sorten som på något vis förblir en äldre ungdom oavsett tidens gång. Sedan hänger han på sig en röd elgitarr, bandet ansluter och de går direkt på Grävmaskin. Före konserten tvivlade jag på att trion med ståbas, trummor och Pugh som ensam gitarrist verkligen skulle förmå skapa en ljudbild kraftig nog att fylla konserthusets stora sal. Men inledningen är så pass tung att det inger hopp.

"Växjö. Småland. Gud, vad jag har längtat hit! Roligt att ni kunde komma. Borde inte ni vara hemma och se på schlagertjohejsan? Sean Banan kanske är med ...”
Sedan introducerar Pugh Lust hunger som ”en ny låt ni kanske inte har hört”.Precis som på Evedal för fyra år sedan lägger han in ett parti där han fipplar lite med riffet till Satisfaction. Men i Pughs värld kan låten kanske kallas ny.

Han byter kavaj mot skinnpaj, lovar sedan att kvällen ska bli ”en riktigt jävla rolig resa” och berättar om medverkan i Så mycket bättre där Miss Li gjorde en tolkning av hans Här kommer natten och nu tänker han göra en egen tolkning av sin egen låt.

Här någonstans pyser luften ur konserten totalt. Gitarrljudet är obarmhärtigt tydligt, varje sur ton stinker. Hasse Tholins elkontrabas är ett lågfrekvent buller som inte ger något harmoniskt stöd åt Pughs vingliga utflykter. Det är bedrövligt. Till råga på allt hittar Pugh inte rätt röstläge.

Kvällens material är en hitkavalkad med i huvudsak låtar från de de sex album Pugh gjorde från 1969 (Ja dä ä dä) till konserthusturnén 1975 (Ett steg till): Dinga-Linga Lena, Hog Farm (osedvanligt hafsig), Bolla och Rulla, Kajans sång (Pugh är ingen Jeff Beck men ror trots allt hem sitt Yardbirdsinfluerade solo), Vandrar i ett regn (en höjdpunkt med sin snygga vissel-refräng), Små lätta moln (en onyanserad skändning). Han kryddar med ett par låtar från modernare tid, som Grymlings-låten Mitt bästa för dig (1990) och Het, från ett 1980-tal han i övrigt helt undviker. Samt Ha’re nu så bra som liksom Lust hunger är från Vinn hjärta vinn (2008) där Pugh återförenades med Jojje Wadenius och Loffe Carlsson. Det bjuds en låt som är ny på riktigt, Först in sist ut, en hygglig rockare med lån från Neil Youngs T-bone.

I ett avbrott då Pugh stämmer om en gitarr fiskar Hasse Tholin poäng med det sensationella avslöjandet att hans mormor kommer från Hovmantorp. Pugh kontrar med att han haft en fjälla från Öjaby och trummisen Micke Lyander med att han en gång varit full på en kinakrog i Växjö. I övrigt är Pughs mellansnack krystat. Han slår världsrekord i att säga Växjö.

Under Pughs sex decennier som artist har kvaliteten svajat en del. Han har gjort sig skyldig till en hel del låtar som låter som en kokt fisk. Men glöden har blossat upp igen då man minst väntat det. Såväl Människors hantverk (1989) som Maraton (1999) och nämnda Vinn hjärta vinn (2008) är alla bra album.
Men kvällens konsert är en skakig resa som allt annat än bollar och rullar fram. Pugh & Co låter som ett mediokert coverband som slaktar hans egna klassiker.
Ingen människa med vett och hörsel i behåll kan på allvar hävda att Pugh i Växjö konserthus den 16 februari 2013 gav en bra konsert. Men det är nog inte det ovationerna säger. De är helt enkelt ett uttryck för att vi älskar Pugh. Hans låtar och hans buttra charm. Applåden är en lifetime achievement award. Kanske applåderar vi även vår egen ungdom.

När jag ensam sitter ned, trots att alla runtomkring mig står upp och klappar, vill jag returnera titeln på låten som just klingat ut: Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring. Vi vet att Pugh kan så mycket bättre. Jag håller tummarna för att du visar det på det kommande albumet.

BO STRÖBERG