Kultur & Nöje

Skivor 120523

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

En hel del godbitar recenseras denna vecka. Full pott, fem granar går till It?s A Birdi it?s a plane, en svensk folkpop duodou som får vår recencent att jubla. Många andra plattor får också höga betyg, bland annat Tom Jones. Tjuren från Wales levererar fortfarande.

SLASH
Apocalyptic love
(ROADRUNNER)
Betyg: 3/5

Slash har efter Guns N' Roses sammanbrott och Axl-övertagande hunnit med att göra plattor med sitt egna projekt Slash's Snakepit och därefter Velvet Revolver. Det senare lades på is när sångaren Scott Weiland blev alltför svår att hantera 2008. Detta resulterade i tid och möjligheten för Slash att göra soloplattan som kom 2010 där varje låt gästades och skrevs tillsammans med andra artister som Chris Cornell, Iggy Pop och Fergie. Med Alter Bridges Myles Kennedy fungerade samarbetet så bra att det resulterade i två låtar. Han blev sedermera fast samarbetspartner och den nu aktuella uppföljaren är mer att ses som en platta av ett riktigt band med Kennedy på sång än ett soloalbum av Slash.

Den spretighet som hördes senast är naturligt nog förändrad till en mer homogen upplevelse denna gång. Givetvis ges mycket utrymme till Slash och hans gitarr och vare sig man gillade det han gjorde i Guns N' Roses eller Velvet Revolver så känner man väl igen sig. Kennedy låter allra bäst när han pressar rösten likt en ung Robert Plant i låtar som de fartfyllda One last thrill och We will roam. Den klassiskt influerade gitarrfiguren i Anastasia är helt suverän och 100% Slash där drivet i verserna påminner om både Rocket Queen och Paradise City. Allt toppas med ett långt solo som är bland det mest inspirerade gitarristen någonsin gjort. Sköna är också AC/DC-bluesiga Not for me och den mer traditionella Far and away.

Tyvärr trampar ett par av låtarna vatten. Bad rain är riktigt tråkig och Hard & fast kan betecknas som utfyllnad. Dessutom är Myles Kennedys röst, trots att han når helt sagolika höjder mellan varven, inte tillräckligt varierad över en hel skiva. Apocalyptic love är ändå en värdig uppföljare, även om den inte innehåller riktigt lika många guldkorn som senast.

KLAS LUNDGREN

SKATAN
Seven trees
(CREATURE SOUNDS)
Betyg: 4/5

Simone Andersson Wingfors debuterade för två år sedan med We are all children with different titles och har nu smart nog övergått helt till engelska. Om man gillar dragspel - och det gör man - får man en rejäl dos i detta personliga och vackra möte mellan amerikansk rootsmusik, europeisk folkmusik och visa. Låtarna och melodierna står i centrum med Andersson Wingfors spännande röst som fokus. En blandning av Jan Johansson och The Band om de haft Karin Dreijer Andersson från The Knife på sång. Musiken är inte helt lätt att beskriva och gör sig, som sig bör, bäst när man lyssnar.

OLA CLAESSON

THE VIRTUES
Rerepeater
(ZIP/GREENROOM)
Betyg: 4/5

Ibland är osnuten rock det bästa som finns, till och med bättre än färdigskivat bröd. Under de 36 minuter Rerepeater pågår är det svårt att inte spela luftgitarr och känna sig hårigare än vanligt. Det finns inte så många originella idéer men mycket hjärta och kärlek. Och rock behöver inte vara originellt - det viktiga är att den träffar rakt i skrevet. Låtar som No show och I go gör just det. Det bjuds också på förtjusande pop i Longing for your love med varma akustiska gitarrer. Grooviga Time a-wasting är en annan favorit med sitt gitarrsolo. Det sena svenska sextiotalet har sällan varit bättre.

OLA CLAESSON

TOM JONES
Spirit in the room
(ISLAND/UNIVERSAL)
Betyg: 4/5

Något oväntat har 71-åriga Tom Jones, känd som tjuren från Wales, valt att åldras med stiligt vithårig värdighet. Annars är han mest känd för sitt håriga bröst och att sjunga så kvinnorna går av på mitten. Första låten är en akustisk tolkning av Leonard Cohens Tower of song. Musiken bygger på berättelserna och rösten - nästan inga byxor spricker. Tolkas gör också Odetta, Paul McCartney, Blind Willie Johnson, Richard & Linda Thompson och Tom Waits (direkt lysande!). Årets hittills mest oväntade det-här-ju-bra-på-riktigt, fullt i klass med Praise & blame från 2010.

OLA CLAESSON

LESS THAN 4
By blood by heart
(BLACK LODGE)
Betyg: 2/5

Less Than 4 är tre unga killar mellan 15 och 19 år från Äppelbo i Dalarna som lärt sig älska Guns N' Roses och annan hårdrock och metal med rötterna i 80-talets glamscen. Så likt Guns N' Roses och deras Appetite for destruction är nu inte By blood by heart utan det band som främst gör sig påmint i bandets relativt mörka glamvariant är snarare Vain. Tyvärr lyckas man inte para det förvånansvärt mogna och lagom skitiga soundet med låtar som vill fästa sig. By blood by heart måste ändå räknas som en godkänd debut från ett gäng som har gott om tid på sig att göra något riktigt bra framöver.

KLAS LUNDGREN

SABATON
Carolus Rex (Swedish)
(NUCLEAR BLAST)
Betyg: 2/5

Sabaton har specialiserat sig på historiska texter med fokus på krigets slagfält. Denna gång är det den svenska stormaktstiden som avhandlas och man har säkerställt så att det ska vara faktamässigt korrekt med hjälp av historikern Bengt Liljegren. Plattan ges dessutom ut på både svenska och engelska. I övrigt känns bandet igen i sin tungfotade metal, rikligt utsmyckad med kraftfulla körer som med andra texter och mindre gitarr hade kunnat passa Roger Pontare. Om man som lyssnare inte lyckas uppamma tillräcklig fascination inför Sabatons texter finns det roligare musik med grandiosa ambitioner.

KLAS LUNDGREN

SONATA ARCTICA
Stones grow her name
(NUCLEAR BLAST)
Betyg: 3/5

Stones grow her name är Sonata Arcticas sjunde studioalbum sedan debuten 1999. Likt sina finska kollegor i Stratovarius och Nightwish använder sig bandet av klassiska influenser och en hel del keyboard i sin symfoniska och varierade power metal. Ibland blir det dock väl glatt som i Only the broken hearts eller tråkigt som det misslyckade hitförsöket Shitload of money. Losing my insanity övertygar dock med både kraft och melodi och samma ingredienser gör Somewhere close to you till plattans bästa spår. Om Sonata Arctica trampade ner gaspedalen hårdare och oftare hade detta blivit riktigt bra.

KLAS LUNDGREN

BALLROGG
Cabin music
(Humbro/ Naxos)
Betyg:4/5

Norska Ballrogg, en duo som numera utökats till trio, har på sina tidigare två album rört sig i den moderna jazz/konstmusikens abstrakta och ogreppbara sfärer. Instrumenteringen (bas, sax, gitarr) ger fortfarande jazzassociationer, även om man avlägsnat sig från frijazzrötterna. Stundtals låter det ambient, fast på akustiska instrument. Styckena är linjärt framåtskridande improvisationer?–?men det är en långsam resa. Glitsch-inslag och vissa noisiga dissonanser skapar en del spännande kontrastermen albumet som helhet efterlämnar en känsla av att man aldrig riktigt når fram.

BO STRÖBERG

B.O.B
Strange Clouds
(WARNER MUSIC/ATLANTIC)
Betyg: 1/5

Bakom förkortningen lurar Bobby Ray, en påtagligt medioker rappare som låter oss ta del av hans så kallade galna livsstil. Jag säger inte att man behöver vara Kanye eller Jay-Z för att göra ett godtagbart album om sitt fräcka hiphop-leverne, men den här Nickelodeon-rappen är allt annat än intressant. Både B.O.B's humor och popmuterade beatval för tankarna till akter som Chiddy Bang och Kid Cudi. Vill du ha lättsam, icke-vulgär gatumusik med låg åldersgräns kan det här vara något för dig. Tycker du däremot om hiphop för själva hantverket och poesin bör du leta vidare.

HATEFF MOUSAVIYAN

THE REFRESHMENTS
Highways & byways
(DARROW RECORDS/NAXOS)
Betyg: 4/5

Den vanligaste kritiken mot The Refreshments från Gävle är att de alltid låter likadant. Och det gör de. Det är också lika omöjligt att stå still, eller ens sitta still, varje gång man lyssnar. Bandet tar oss med till de vanliga stoppen i Memphis, New Orleans (här finns en lysande blåssektion på vissa låtar och genomgående fantastiskt boogie woogie-piano) och ett litet inslag av den sortens soliga popcountry tidiga The Eagles var så bra på. Sväng, svängigare, The Refreshments. De kommer till och med undan med en låt som heter Rock?n?roll bitch.

OLA CLAESSON

VED
Ved
(Adrian recordings)
Betyg: 4/5

Nej, det här inget nyinspelat album utan en samling med låtar från tidigare, nu slutsålda, vinyler och cdr. Kryddad med en färsk låt. Ved har varit Mattias Nihléns soloprojekt men är i dag ett riktigt band – med bland andra Adam Persson från semilegendariska Växjöbandet Kürten – och de gjorde en fenomenal spelning i Växjö i mars. I den repetitiva och hypnotiska musiken finns släktskap med andra malmöakter som This is Head och Skeppet. I botten finns en folkprogton, typ första Ragnarök, parad med My life in the bush of ghosts-funkighet och Durutti Columns gitarrknyppling.
Albumet är en alldeles utmärkt introduktion.

BO STRÖBERG

STORMAKTEN
Skitliv
(DIAPAZAM)
Betyg: 2/5

Om man tycker Kent och Jocke Berg levererar lite väl mycket optimism kan man alltid använda sig av Stormakten för att lägga lite extra sordin på stämningen. Bandet är som en något synthigare variant av Eskilstunas storheter, vilket märks både i text och musik. Lyssna bara på Fira det som inte varar med sitt undertryckta Kent-driv och textrader som ”Det ser enkelt ut på håll”. Låtarna är förvisso vassa och de båda sångarna Patrik Lange och Jack Wallsten uppmanar med sin uppgivenhet till lyssning på de välskrivna texterna, ändå är Skitliv en i allt väsentligt väl sömnig och släpig upplevelse.

KLAS LUNDGREN

JOHN MAYER
Born & Raised
(SONY MUSIC)
Betyg: 1/5

John Mayer släpper sitt minst händelserika album hittills. Det är en trälande bluespophistoria som saknar både entusiasm och starka melodier. Born & Raised är ett enda långt ”kom-tillbaka-Jeff-Buckley-vi-behöver-dig”-rop på hjälp, en singer-songwriter-klyscha med dålig eftersmak. Mayer fortsätter göra sin tillrättalagda mysmusik utan pardon. Det är irriterande nonsensaktigt och jag hade verkligen önskat att han utmanade sig själv mer i sitt skapande. Albumet är en lunkande packåsna, fylld med enkla ackordföljder, som för dig från punkt A till punkt B utan att ge dig ett uns på vägen.

HATEFF MOUSAVIYAN

LILLA SÄLLSKAPET
Om vingarna bär
(SONY MUSIC)
Betyg: 2/5

Föreställ er att soundtracket till Luftens Hjältar hade spelats in med A-Ha, men på svenska. Stora reklamjingel-synthar, lyrik som även de allra yngsta musikdiggarna kan uppskatta. Lilla Sällskapet står i korsningen mellan Ansiktet och ironiska parodicovers på Mauro Scocco. Ljudbilden utgörs av glada, snyggt svepande anthems antingen med eller utan en pumpande diskobas bakom. Det är ibland så rättframt att det är svårt att ta det på allvar. Kommer man över det faktum att det inte går att misstolka en enda textrad blir helheten rätt ok ändå.

HATEFF MOUSAVIYAN

MOLLY SANDÉN
Unchained
EMI
Betyg:2/5

Unchained ska ta Molly Sandén in i vuxenpopvärlden på riktigt. Det är dags – vid 19 år är hon redan melodifestivalveteran och det var flera år sedan hon utsågs till "nästa Carola" av Bert Karlsson.
Men det håller inte hela vägen. Unchained, med sin blandning av upptempopop och ballader, är extremt mallad amerikansk radiopop. Trots att Molly Sandén varit med och skrivit låtarna själv, och framförde Why am I crying med både pondus och känsla i Melodifestivalen i år, letar jag efter det personliga uttrycket på Unchained. Tyvärr ger inte ens sökandet efter klistriga refränger något resultat.
Why am I crying funkar.

HELENA SÖDERLUNDH

THIS VISION
The golden age we lost
(DEVOTION RECORDS)
Betyg: 3/5

De släpper det andra album på skivbolaget Devotion Records. Vi hör sångaren Marcus Lantz, vi hör ett tanigare Pet Shop Boys från Christian Liedholm Hartmanns synth. Det är ett bra försök att göra drömsk pop på engelska­ utan att snegla för mycket­ på The Radio Dept. Ibland når man långt, som i fina ”Heaven Can Wait” där tematik och melodi flyter ihop till ­något mer samman­hållet, men oftare än önskat kastar duon bort texternas stilla melankoli när man överanvänder en för ivrigt smattrande trumpad. Produktionerna i sig håller hög klass dock, de är albumets stora behållning.

HATEFF MOUSAVIYAN

IT’S A BIRD! IT’S A PLANE!
Here comes the sun
(RAZZIA RECORDS)
Betyg: 5/5

Två svenska herrar med en extremt god känsla för bra musik, det är vad Joel Sjöö och Andreas Söderlund är. Debutplattan Here comes the sun har storslagna melodier och musiken balanserar melankoli med fylliga arrangemang skapade av stråkar, bankande trummor och trevande piano. Känslan i duons musik fyller vartenda rum i min lägenhet och slukar mig inifrån och ut. Det är ren lycka när ett debutalbum kan slå sig fram på detta exceptionella sätt. Det finns så många fragment i ljudbilden, så många textrader som jag skulle kunna återge med en välförtjänt beskrivande analys, men då skulle inte pappret räcka till. Istället räcker det att säga att All the things you are, Crow hill och Sharks bara är ett axplock av alla de mitt-i-prick-låtar som skivan rymmer. Melodierna slår på ramarna för vad som är indiepop med folkinslag och vill nå sin lyssnare till varje pris. Det är bara att ge vika och låta sig bli överkörd av deras smakfulla musikalitet. Det finns ett driv genom hela plattan som det är svårt att värja sig mot. Låtarna byggs upp för att inte sällan hamna i det stormiga och praktfulla. Det är all in nästan jämt och antingen gillar man det eller så tycker man att det blir lite mycket. Jag älskar det!

LOUICE PETERSSON