Kultur & Nöje

Timbuktu söker sin identitet

Kultur & Nöje ,
Diakité målar upp en mångfacetterad bild av släktens ursprung i sin litterära debut, som bäst kan beskrivas som en familjebiografi.
Foto:

Upplevelsen av att befinna sig i mellanrummet, på gränsen mellan två kulturer, är alltid ett intressant tema. Men när orden börjar söka ännu längre bakåt i släkthistorien, kan berättelsen om att leta efter sig själv skapa en ännu större bild av då och nu. Jason Diakité gör just det. Lite pratigt, men framför allt omtänksamt.

En droppe midnatt

Författare: Jason Timbuktu Diakité

Förlag: Albert Bonniers

Artikeln publicerades 12 december 2016.

”Jag är född här, jag talar språket flytande, den svenska kulturen är lagrad inom mig. […] Ändå har jag alltid burit med mig den där malande känslan av att bara vara gäst i någon annans hem. Får jag verkligen öppna kylskåpsdörren och ta för mig av vad som finns där?” Så beskriver Jason Diakité, mest känd för sina medryckande rap-verser under namnet Timbuktu, känslorna som driver honom att ifrågasätta sig själv och sin plats i världen. Men Diakité skriver inte bara en biografi om sin egen väg från sökare till strålkastarljuset. Det är inte (bara) hans egna upplevelser som står i centrum – de där livslånga erfarenheterna av att vara mittemellan svart och vit, svensk och invandrare, hemma och borta. I stället kallar han sin litterära debut för en familjebiografi, där allt från arvet från slavhandeln till rasismen i dagens USA får plats.

”En droppe midnatt” tar avstamp i Jasons växande önskan om att besöka South Carolina, sydstaten byggd på vit bomull plockad av svarta slavar och som hans farfar en gång lämnade för New York City. Hans far Madubuko, invandrad till Lund från nämnda metropol, håller inte med om att det är en god idé. Varför återvända för att söka sina rötter på en plats som ens förfäder drömde om att komma bort ifrån?

Madubukos berättelser om besök i den rasistiska amerikanska södern på 60-talet varvas med minnen av glåporden och mobbingen som hans son fick höra i grundskolan på 80-talet. Minnen från det fattiga Harlem där fadern växte upp, möter Jasons idealisering av samma plats som ung och hiphopintresserad.

Även om det till en början är lite svårt att hänga med och engageras i de kronologiska hoppen, den pratiga stilen, och de otaliga namnen, vaggas jag så småningom in i det ryckiga tempot. Det är inte bara en berättelse om ett sökande efter en identitet i förhållande till sin familj och omvärld, det är också ett berättande som letar efter sig själv.

Ibland är det just nystandet som är behållningen.

Ibland blir den röda tråden allt för otydlig och jag tappar bort mig.

Diakité målar upp en mångfacetterad bild av släktens ursprung, de egna erfarenheterna och skildringen av den fattigdom och rasism som den svarta befolkningen i USA upplevt och fortfarande upplever. Orättvisorna får inte stå oemotsagda, men även om inte allting försvaras, så förklaras ändå alla livsöden och val med samma omtänksamma röst.

Allra bäst är det när Jason kryddar de personliga släktskrönorna med citat från rap, jazz eller blues, levererar ordlekar där tillvaron ”koagulerar” eller tårar rinner ur ”ögongipor”, eller skapar en stil där anglicismerna aldrig stör, utan bara känns lekfulla.