Titthål till ett annat Sverige

Förvaret är en intensiv, spännande och förvirrande föreställning. Växjöbördige poetens Johanes Anyurus debutpjäs tillsammans medAleksander Motturi ger en bild av det Sverige vi helst inte vill kännas vid, det Sverige som låser in vuxna och barn vars brott är att de sökt asyl utan giltiga skäl eller utan att kunna styrka sin identitet.

Johannes Anyuru och Aleksander Motturi bjuder under 90 minuter på en livfull och intensiv bild av vad det innebär att sitta i förvar, att ha fått stämpeln ej godkänd för boende i Sverige och därmed dömd till utvisning. För utvisningen blir ju i detta sammanhang en dom och förvaringen ett straff.

Hela föreställningen berikas av att manus är skrivet av en poet och en filosof. Både språket och tanken har en egen huvudroll i pjäsen vilket gör den ovanligt nyansrik och mångbottnad. Tanken och språket leker med och utvecklar varandra. Språkets betydelse i kontakten människor emellan blir inte minst uppenbar i de avsnitt där Aleksej och Karim avslöjar sina tankar och känslor på sina egna språk, då är det många av oss som inget förstår, det är bara gesterna som avslöjar deras djupa förtvivlan.

Den förvarade Sarah (Maryam Moghaddam ) har av språket byggt ett skyddande hölje mot den olidliga verkligheten, hon tar tag i orden, smakar på dem, vänder och vrider på dem och tämjer dem så de med fantasins hjälp öppnar nya bilder. När vårdaren Malin (Victoria Omarker ) full av vånda försöker bortförklara sin egen del i systemet med att ta till paragrafer och rationella förklaringar vägrar Sarah lyssna, hon flyr in till sin lek med ord.

Aleksej (Sergej Merkusjev ) hans överlevnadsstrategi är ord, ord, ord, av sina tankar retfulla, provocerande, avslöjande ord som oftast skapar oro men ibland ett lättande skratt. Karim (Youssef Salama Zaki ) han tar drömmen om lyckan till hjälp, han förälskar sig i Malin och drömmer om henne och med henne, hon vill gifta sig med honom. Fatimah håller sig vid liv som en levande protest, pratar inte, släcker ljuset, tar ingen hänsyn, tvingar alla att ständigt se henne. Vårdaren Thomas (Mattias Nordkvist) han undviker att se de förvarade som personer, han rationaliserar och gör sin plikt och är opersonlig, klar och tydligt, för Damir (Benjamin Moliner ) är det svårare, han ser individen men är chefen och hans lojalitet är lagen och systemet men hans lurar förrädiskt de förvarade.

Alla i Förvaret är frustrerade såväl de inlåsta som de skall hjälpa och bevaka dem. Skillnaden är att de inlåsta inte får något andningshål, de får mat, pingisspel och säng. Framtiden fyller dem med fruktan, de måste, trots verkligheten och systemet, hitta styrkan att hålla hoppet om ett bättre liv levande. Karim säger ”utan hopp inget liv”.

Förvaret är en stark föreställning, en föreställning som väcker många frågor, många känslor, men svaren de ligger i politiken, inte enbart i svensk politik, eller EU:s politik utan i hela världens politik, så att ingen behöver fly, ingen behöver söka asyl utan alla får tänka, tala, tro och leva fritt med mat på bordet och vatten i glaset . Visst har Sverige och dess system ett eget ansvar liksom var och en av oss.

VIBEKE CARLANDER