Kultur o Nöje

Briljant språkkänsla hos Leif Holmstrand

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Det svårbegripliga med konstnären Leif Holmstrands romaner vägs upp av hans briljanta språkkänsla, tycker recensenten Andrés Stoopendaal.

Förkylningen

Författare: Leif Holmstrand

Förlag: Pequod Press

Ofta har jag ingen aning om vad Holmstrand menar när jag läser "Förkylningen", men då har jag redan läst tillräckligt av författarens enorma produktion för att inte ställa kravet på mig själv att fullt förstå hans värld. Ju mer jag läser av verken desto mer imponerad blir jag av dess våldsamma originalitet. Dessutom är ju prosapoesi, som jag ändå uppfattar "Förkylningen" som, traditionellt en obskyr och svårtolkad textform ända sedan 1800-talets Baudelaire, Lautréamont och Rimbaud.

Jag tycker parallellen till dessa namn är ganska rimlig, om inte annat för att "Förkylningen" skulle kunna kopplas till ett dekadent och oroande stråk i poesin och konsten, en form av outsider art.

Den senare hälften av boken kretsar också kring den tyska surrealistiska författaren Unica Zürn och hennes relationer dels till Hans Bellmer, berömd för sina erotiskt provokativa skulpturer och teckningar, och dels till Henri Michaux som var en avgörande influens för Zürns psykosskildring "Jasminmannen" (1965-67), som jag anser att Holmstrand matchar i intensitet. Han beskriver själv hur hennes bok fått honom att störta ner i en spegling av en den sjukdom som författaren och han själv delar, det vill säga schizofreni. Holmstrand kan anklagas för att vara esoterisk och ojämn, men hans språkkänsla är alltid briljant.