Kultur o nöje

En av de andra berättelserna

Kultur o nöje Artikeln publicerades
Mahershala Ali och Alex Hibbert i Moonlight.
Foto:
Naomie Harris spelar den kämpande mamman i Moonlight

En ung svart homosexuell pojke står i centrum för Barry Jenkins poetiska och brutala uppväxtskildring. Moonlight är en unik film som måste ses.

Moonlight

I rollerna: Trevante Jones, Naomie Harris, Mahershala Ali med flera

Regi: Barry Jenkins

Visas på Folkets bio Växjö och Filmstaden

Har den kommersiella amerikanska filmutgivningen någonsin känts så diversifierad som nu? Framgångarna för Fences, Dolda tillgångar, Lion och I am not your negro och, förstås, Barry Jenkins hyllade och flerfaldigt Oscarsnominerade Moonlight visar att det finns en större bredd än på länge. Och visst finns ett skriande behov av andra berättelser än de som så länge har dominerat filmvärlden.

Men Moonlight, som bygger på en pjäs av Tarell Alvin McCraney, sticker ut bland dessa filmer i flera avseenden. Inte bara när det gäller ämnet – den handlar om en svart homosexuell pojkes uppväxt i Miamis förstäder och hur han kämpar för att inte dras ned av de negativa krafter som omger honom – utan också formmässigt.

Filmen är uppdelad i tre kapitel, med tre olika skådespelare i rollen som huvudpersonen Chiron. Det förstärker känslan av rollfigurens sökande efter sin identitet, ett sökande som också snuddar vid teman som maskulinitet, fattigdom och svarthet.

Som pojke (Alex Hibbert) försöker Chiron att navigera sig genom den tidiga skoltiden men möter enbart utanförskap. Hemma kämpar hans mamma Paula (en utmärkt Naomie Harris ) för att få ihop det, men dras stegvis in i missbruk. En oväntad ljuspunkt kommer i form av Juan (Mahershala Ali), som blir guide till hur en bättre tillvaro skulle kunna se ut. Men Juan livnär sig på att sälja droger, och bidrar därmed till Paulas drogberoende.

Tonårstiden präglas av ett sexuellt uppvaknande, där Chiron (Ashton Sanders) dras till sin vän Kevin (Jharell Jerome). I filmens sista parti har Chiron (Trevante Rhodes) blivit vuxen, lämnat Liberty City och begravt sin homosexualitet bakom en maskulin fasad som delvis följer i Juans fotspår.

Moonlight tvingar åskådaren att rannsaka sina egna fördomar om vad det måste innebära att leva som svart, ung man i ett utsatt område i USA. Trots det tunga ämnet fyller regissören Barry Jenkins sin film med poetisk skönhet. Drömlika scener, som exempelvis en ljuvlig simlektion i havet, bryter av mot det vardagsrealistiska.

Paradoxalt nog har hbtq-rörelsen i USA stött på svåra motgångar under året som har gått. Bara det gör Moonlight högst angelägen. Men se den framför allt för att den är en fantastisk film, ett unikum i den skog av berättelser som vi möts av på biodukarna.