Kultur o Nöje

Kandre visar nya sidor

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Under sitt alltför korta liv skrev Mare Kandre inte bara prosa, utan också en del dramatik. En handfull pjäser ges nu för första gången ut i bokform. Martin Lagerholm har läst.

Pesthuset och andra pjäser

Författare: Mare Kandre

Förlag: Ellerströms

När Mare Kandre 2005 dog i förtid stod hon på höjden av sitt författarskap, med välförtjänt uppmärksamhet i såväl Sverige som internationellt. Den gåtfulla och liksom främmande verklighet som framträder i hennes romaner och noveller är onekligen mycket suggererande och pendlar konstant mellan översinnligt bländande ljus och skräckromantiska skuggor; manifesterar sig någonstans mellan den lyriska visionen och den onda sagan.

Vad många av oss kanske inte kände till är att Kandre parallellt med sitt prosaskrivande också ägnade sig en smula åt dramatik. Ellerströms förlag, som tidigare gett ut Mattias Fyhrs porträttbok ”Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre”, publicerar nu fem dramer med titeln ”Pesthuset och andra pjäser”. Det rör sig om dramatiska texter som tematiskt kan läsas som en direkt förlängning av hennes prosa, där den mentala klaustrofobin, värnlösheten och gotiska skräcken är allestädes närvarande. Endast en av pjäserna har satts upp på scen (”Vilse”), och övriga (med undantag för ”Poeten och kritikern”) har aldrig tidigare publicerats och är hämtade ur Kandres efterlämnade papper.

Inledande ”Fyra röster”, där hon blixtbelyser de fyra syskonen Brontës symbiotiska och tröstlösa liv på en vindpiskad hed i 1840-talets Yorkshire strax innan brodern Branwells död, är av allt att döma snarare en skiss än en färdig pjäs. Texten utvecklas aldrig till ett ”drama” utan är fyra mer eller mindre separata monologer, förvillande lika varandra i tonläge och affekt. Den mest berömda systern Charlottes ord – ”Jag skall skriva mig härifrån. Skriva mig ut! Skriva mig bort! Kosta vad det kosta vill!” – har lika mycket bäring på Brontë-systrarna som på Kandre själv.

Barnet som faktiskt och bildligt offer, förtätade maktspel och en diffus ängslan är ytterligare ledmotiv i de existentialistiska och allegoriska pjäserna ”Vilse”, ”Pesthuset” och ”Tre veckor på jorden”, och vars platser är ”symboliskt laddade som speglingar av rollernas inre liv”, menar Charlott Neuhauser i sitt efterord. Hon talar också om titelpjäsens beckettska situationer, vilket i någon grad gäller samtliga stycken i samlingen, även om den hotfullt klaustrofobiska maktkampen mellan gestalterna A och B i just ”Pesthuset” snarare får mig att associera till Strindbergs täta enaktare ”Paria”.

Visserligen rör det sig här inte om någon mästerlig dramatik, men som ett slags verifierande appendix till Kandres författarskap är det icke desto mindre intressant läsning. Som gammal teaterarbetare ser jag lustigt nog den muntert satiriska ”Poeten och kritikern”, samlingens spirituella och udda fågel, som bäst rustad för en inscenering. Det är en bitande ironisk text om det symbiotiska samboparet Poeten och Kritikern – både i lika hög grad neurotiska, verklighetsfrånvända och löjligt pretentiösa – som fångna i det slutna rummet uppträder som ett grälsjukt gammalt par. Vladimir och Estragon revisited. Och en Kandre som här visar upp sig från en sida vi annars inte direkt förknippar henne med: humoristens.