Att åla sig mot konsensus

Ledare Artikeln publicerades

Ylva Johansson underkändes som bekant under sin utfrågning i EU-parlamentet. Nu skall hon få svara på skriftliga frågor i stället, vilket är ett snällt sätt att låta tjänstemän rädda henne från förnedring. Men hur kunde det gå så illa för en rutinerad proffspolitiker som hon? Hon har inte haft några större problem med ifrågasättanden under sin långa karriär i Sverige.

Foto: Emil Langvad/TT

En antydan till svar ges i Aftonbladets reportage 3/10 om den lilla gruvkommunen Norberg som under flyktingkrisen och framåt tog emot 919 asylsökande. Aftonbladet konstaterar att det vore som om Stockholm skulle ta emot hundratusen asylanter på några månader. Nu bågnar kommunen under samma kostnadstryck som så många andra runt om i Sverige.

Aftonbladets artikel är genomarbetad på nästan varje plan. Den har längd, det är snygga foton, en genomtänkt storyline och en omtänksam redigering. Men en mycket väsentlig komponent fattas.

Man intervjuar Norbergs dåvarande kommunalråd, den nuvarande socialdemokratiska riksdagsledamoten Åsa Eriksson:

”Jag kämpade med att försöka förklara läget och jag kände att ingen lyssnade. Jag tänkte hela tiden på hur ska jag uttrycka mig utan att få en stämpel som främlingsfientlig. Vi ville ju hjälpa till, men samtidigt fick vi till slut stå och skrika att `det här går inte´”.

Men det var inte verkligheten. Ett annat kommunalråd, Staffanstorpsmoderaten Christian Sonesson, reagerar på reportaget och pekar på fakta som visar att Eriksson i princip blåljuger för Aftonbladets reportrar. 2015 skrev hon till exempel att ”Invandringen till Norberg var glädjande nog hög förra året. Samma år: ” Kristdemokraternas och Folkpartiets förslag om tillfälliga uppehållstillstånd känns närmast bruna.” Och inte minst: ”Vi är också, av rent egenintresse, beroende av en hög invandring för att klara jobben i framtiden. Det gäller både Norberg, Västmanland och Sverige.”

Att Sonesson blir irriterad är inte konstigt. Han var nämligen en av de få kommunalråd som faktiskt ”kämpade med att förklara läget”. Men poängen här är snarare hur lätt det är för honom att uppbringa fakta i målet (några minuters nätresearsch) och hur märkvärdigt svårt det var för Aftonbladets heltidsanställda journalister som kan ha jobbat med sitt reportage i veckor.

Åsa Erikssons bild av sig själv köps rakt av. Varför? Det är nog inte politisk lojalitet. Snarare handlar det om ett svenskt slags journalistiskt tunnelseende. Svenska politiker tillåts helt enkelt komma undan bara de säger rätt saker. I Sverige pressas de i den mån de bryter mot dagligvarande konsensus men de rannsakas sällan för hur de ålar sig i takt med densamma.

Sådan är inte kulturen i till exempel EU-parlamentet. Där ställs de svarande – till svars. Där krävs de på stringens i uppfattningarna. Ungefär som är fallet i de flesta länder utanför Sverige. Ylva Johansson fick sig nog en tankeställare efter den osentimentala behandlingen. Men svensk mediekår har också en anledning till reflektion.