Dålig idé med EU-försvar
Som vi noterade förra veckan gick Frankrikes president Emmanuel Macron, något oväntat, nyligen ut och ställde sig bakom förslaget om en gemensam EU-armé. ”Vi kan inte försvara européerna om vi inte har en riktig EU-armé”, som han uttryckte saken.
Att Merkel, i ett av sina sista större anförande som ordförande för de tyska kristdemokraterna CDU, nu ger Macron stöd i frågan lyfter idén från fria fantasier till ett förslag på riktigt. EU-kommissionen har i flera år uttryckt stöd för tanken, men har efter signaler från medlemsländerna avvaktat att ta initiativ i frågan. Men nu har de alltså plötsligt stöd av såväl Tyskland som Frankrike.
Det finns en låg rad skäl att tydligt avvisa förslag om EU-gemensamma stridskrafter. De viktigaste kan sammanfattas enligt följande:
För det första. Den erfarenhet vi har i frågan borde stämma till eftertanke snarare än mersmak. EU har sedan 2005 haft olika stridsgrupper. För svenskar kanske ”Nordic Battlegroup” ringer en klocka. Det var en EU-stridsgrupp som organiserades av Sverige åren 2008, 2011 och 2015. Men stridsgrupperna har, trots åtskilliga kriser i EU:s närområde, aldrig använts. När tjugoåtta medlemsländer äger veto över hur en militär styrka skall användas blir resultatet knappast slagkraftig beslutsamhet. Att flytta den militära förmågan från nationalstaterna till EU är att be om förlamning och obeslutsamhet.
För det andra. Nato finns redan. Att börja bygga en stor militär byråkrati inom ramen för EU-projektet riskerar resultera i parallella strukturer och skapa fler problem än lösningar.
För det tredje. Försvar är en fråga där EU:s medlemsstater har, och måste ha, exklusiv kompetens. Det finns goda skäl till att det är på det sättet. Försvaret är en av de absolut mest centrala uppgifterna för en stat som sådan. Att överföra denna uppgift till EU skulle bara av denna orsak vara destruktivt. Speciellt i en tid som denna, när det är viktigare än någonsin att dra i nödbromsen gällande EU-kommissionens expansiva planer för framtidens Europasamarbete.
Det vi ser konturerna av är en fransk-germansk pakt där Storbritanniens utträde används som en möjlighet att förverkliga idéer om en allt mer långtgående EU-centralism. Det är ytterst bekymmersamt och i grunden att betrakta som ett lika stort hot mot EU-samarbetet som samtida populiströrelser.
Detta innebär naturligtvis inte att EU inte har en roll att spela vad avser militärt samarbete. Exempelvis finns det inom ramen för EU:s nyinrättade försvarsforskningsfond EDF (European Defence Fund) stora möjligheter att samarbeta när det gäller materialutvecklingsprojekt.
Det finns en tendens, som märks på fler ställen än i Tyskland och Frankrike, att försöka övertyga de breda massorna om EU:s fördelar genom att sjösätta nya grandiosa projekt. Det är i grunden att betrakta som ett sätt att försöka skyla över bristande förmåga vad avser leverans inom ramen för EU:s kärnområden.
