Dolda bakom vapensköldarna

Ledare ,
Artikeln publicerades 18 oktober 2017.

När detta skrivs har en fjärde (med förbehåll för att jag kan ha missat uppgifter) kvinna trätt fram på sociala medier och anklagat den inflytelserike medarbetaren på Aftonbladet för sexuellt övertramp/våldtäkt. En absurd situation har uppkommit där ämnet stöps och blöts på alla möjliga arenor utom de som påstås vara ägnade åt sådant.

Nej, han är inte dömd och förundersökningar har – fortfarande i skrivande stund – mig veterligen inte inletts. Men så har också varit fallet i otaliga andra situationer där riksmedier inte tvekat att ge sig i kast med hårdhänt granskning.

När rykten och anonyma källor till exempel pekade på Anders Borgs uppträdande på en privat fest i somras var Aftonbladet och andra snabba att agera domstol för att det rörde sig om en känd person. Aftonbladets publisher försvarade tidningens agerande med att ”Har du en upphöjd position ställs det hårdare och tuffare krav.”

Foto:

Samma publisher förklarar nu apropå Aftonbladets tystnad kring den egna medarbetaren att det minsann är poliser och åklagare som utreder anklagelser och domstolar som dömer: ”Det är viktiga principer i en rättsstat”.

Lite senare kommer hon fram till att det skall göras en internutredning...

Som någon spetsigt påpekade brukar i synnerhet kvällstidningar åtminstone forma ett slags kodnamn för personen, som i det här fallet logiskt borde vara ”Aftonbladetmannen”. Att Aftonbladet inte är så pigga på det går väl att förstå, men ingen annan verkar vara det heller.

Branschtidningen Resumé känner sig tvungen att ta upp det här med tystnaden ”inom vårt bevakningsområde” och låter därför en av de egna journalisterna intervjua den egna chefredaktören, som efter en lång exposé över utomståendes synpunkter kring pressetik och juridik kommer fram till samma minimalistiskt hållna slutsats som sin kollega på Aftonbladet.

Aldrig har väl svensk riksmedia så plötsligt varit så låst av formerna som nu. Decennier av tillkämpat rörelseutrymme för att spegla, granska och exploatera andra människors eventuella förlöpningar är som bortblåst.

Aftonbladet går i denna nit ännu längre och utfärdar bistra varningar till de som delar anklagelserna på nätet att de kan göra sig skyldiga till brott. Magstarkt är ett milt ord.

I SVT:s Rapport upplyser man i plötsligt rättspatos i ett inslag om den kampanj som nu pågår för att ge kvinnor mod att berätta om övergrepp att sådant kan rendera kvinnorna förtalsdomar. Samma dag publicerar Expressen en artikel med exakt samma förmaningar. Där får kvinnorna veta att de kan riskera åtal även om uppgifterna är sanna.

Ser vi egentligen något annat än olika aktstycken ur ett omvänt Magna Charta; ett modernt privilegiebrev för vår tids adel, den Stockholmskoncentrerade medieelit som begär rätten att godtyckligt haffa folk ur menigheten och dra dem till skamstraff på torgen men som själva skall ha immunitet mot sådant i kraft av sin börd?

Den forna tidens adel var i ett avseende faktiskt att föredra för den försökte inte dölja att den var adel. Nu skickas subtila koder och signaler under undvikande av klartext om vem som är makthavare och inte.

Allt detta skulle vara mindre bedrövligt om alla berörda lärt sig läxan och kommer att hålla fast vid den här stenhårda positionen kring juridik och pressetik även i framtiden. Men vem satsar två kronor på det?