Ett bistånd som inte fungerar
Bristerna är allvarliga. Det svenska biståndet uppgår årligen till närmre 12 miljarder kronor. Av de bidragsärenden från 2011 och 2012 som granskats i rapporten underkänns handläggningen av två tredjedelar. En tydlig bild från rapporten är hur uppföljningar och analyser är bristfälliga, om de ens finns. Det gör det omöjligt att se pengarnas effekter eller om de ens når fram. Rapporten är full av exempel som gör att det blir lätt att ifrågasätta hur biståndsverksamheten sköts. Att det heller inte tycks finnas något system för ansvarsutkrävande eller sanktionsmöjligheter inom departementet spär på bilden av en ineffektiv organisation.
Något som är näst intill lika oroande är hur UD har hanterat läckan. Lyhördhet är inte direkt det som kännetecknar ledningen i det här avseendet. Rapporten som Svenska Dagbladet fått del av har nu ersatts med en mer polerad version. Enligt tidningen finns där bara plats till en fjärdedel av den första rapporten. Och där används i sammanfattningen den något försiktiga formuleringen att det återstår att förbättra några områden.
En ordentlig biståndsverksamhet kräver medborgarnas förtroende. Men det är ett förtroende som undermineras när slarv och brister uppdagas.
När tidigare biståndsminister Gunilla Carlsson tog över ämbetet 2006 var just uppföljning och öppenhet något som skulle prägla arbetet. Biståndets effekter skulle bli tydliga, helt enkelt. Det var ett i grunden positivt förändringsarbete som skulle kunna betyda mycket för svensk biståndspolitik. Men det var också den linjen som gav upphov till kritik från stora delar av bistånds-Sverige. Flera var oroliga för att departementet skulle bli för resultatinriktat och att de mer kortsiktiga insatserna, som ger snabbare resultat, skulle vinna mark på bekostnad av de mer långsiktiga.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att Carlssons ambitioner inte var så lätta att genomföra. Denna del av den M-märkta förnyelseprocessen fungerade inte. Det fanns en systemskiftesretorik som Moderaterna på andra områden varit noga med att tona ned. Schismer uppstod, som alla förlorade på.
Carlssons efterträdare, Hillevi Engström, har fått ta över ett stökigt skrivbord. Det är alltså inte så konstigt att nyheterna från det hållet varit få. Nu finns det förväntningar på att det låter desto mer därifrån. I går erkände både Engström och statsministern att det finns skäl till självkritik. Det är en början. Åtgärderna måste präglas av vetskapen att det är bättre att förändra verkligheten än att polera den.
