Farväl till meritokratin

Ledare Artikeln publicerades

Rättviseförmedlingens önskelista över personer den vill se på maktpositioner i Kultursverige är en briljant lobbyistkupp - med desto mörkare undertoner.

En lobbyorganisation som vill se ett visst namn på en viss plats brukar vara försvinnande diskret. Rättviseförmedlingen, som arbetar för en "rättvis representation", får istället en beställning av Kulturdepartementet, och när den levererar sin lista är det till en nöjd minister framför blixtrande kameror.

Ett imponerande inflytande som är få påverkansorganisationer förunnat. Så hur utnyttjar Rättviseförmedlingen det?

Tänk dig att du klipper ut en väldig mängd små lappar med orden normkritisk, queer, scenkonst, postkolonial, rasifierad och kulturvetare. Bland dem slänger du in namnen på alla vänsterdebattörer, kulturskribenter och grafittikonstnärer du kan komma på. Voilà, där har du Rättviseförmedlingens lista över "personer som kan fylla stolarna runt styrelseborden och i insynsråden".

Mest spännande är de små klustren av personer med gemensam organisatorisk bakgrund. Musikerförbundet avdelning öst har exempelvis hela fem personer med på listan. En av dem är även engagerad i Popkollo, ett musikläger för tjejer vars riksstyrelse har fyra namn på listan. Sju kommer från Konstfack och tre är bosatta i, eller har ställt ut i, Norrköping efter att ha studerat vid Konsthögskolan i Bagdad.

Givetvis figurerar även de välbekanta vänsterrösterna: Alexandra Pascalidou, Behrang Miri, Patrik Lundberg etcetera. Sex personer har en bakgrund i den rödgröna partipolitiken. Sedan får vi inte glömma Rättviseförmedlingens egen VD, produktionsledare, community manager, en styrelsemedlem och en före detta styrelsemedlem. Organisationen har i princip givit kulturministern medlemslistan för sin exklusiva klubb för inbördes beundran. Det är lätt att skratta till åt smygnepotismen, men bakom komiken ryms dock ett stort allvar.

Tidvis har adelskap varit ett kriterium för att kunna bli högre officer i armén. Före 1870 gavs svenska judar inga medborgerliga rättigheter. Inte förrän 1925 kunde kvinnor bli professorer vid Sveriges universitet, och först 1989 kunde de bli stridspiloter.

De allra flesta instämmer förmodligen i att dylika begränsningar var felaktiga. Orsaken är självklar: kunskap och kompetens ska vara avgörande, inte ursprung och kön. Sedan upplysningstiden har västvärlden rört sig bort från fastfrusna sociala strukturer, mot moderna meritokratier. Faktum är att själva den svenska regeringsformen fastslår att "vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet".

Rättviseförmedlingen talar om begränsande normer, främst relaterade till etnicitet och kön. Sedan upphöjer de dessa egenskaper till människors viktigaste genom att överlämna en lista där urvalet baseras på just dem, och möjligen politiska åsikter. Är det inte det som identitetsvänstern kallar normreproduktion?

Varje människa förtjänar att bedömas utifrån sina egna meriter. Rättviseförmedlingen gör i sitt arbete tvärt om. Det ska bli spännande att se hur kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) hanterar diskrepansen mellan urvalet i organisationens lista, och lagtexten i regeringsformen. Avseende ska endast fästas vid sakliga grunder. Hur man än vrider och vänder på det, är etnicitet och kön inte saklig grund för anställning.