Fiendens fiende?
I onsdags visades ytterligare ett prov på detta. Socialdemokraternas bjöd in till filmvisning i riksdagens lokaler. På duken visades dokumentären ”Mannen som lekte med elden”, som handlar om journalisten och Expo-grundaren Stieg Larsson (1954-2004).
I en intervju med tidningen Expressen understryker riksdagsledamoten Lawen Redar (S) att visningen skall ses mot bakgrund av Sverigedemokraterna och regeringsfrågan samt ”vem Stieg Larsson var”. I samma Expressen-artikel intervjuas också filmens producent, Mattias Nohrborg, som menar att filmen är relevant för att Larsson ”vek hela sitt liv som en förkämpe för demokratin”.
Och visst finns det skäl att lovorda en del av Stieg Larssons avtryck. Hans kartläggning av högerextremister var betydelsefull, och hans värv som thrillerförfattare har säkerligen fått både en och annan tonåring att byta TV-spelet mot pocketboken.
Detta betyder dock inte att Stieg Larssons egen livsberättelse förvandlas till ensidigt god och ädel. Under 1970- och 80-talen var Larsson aktiv i det trotskistiska Kommunistiska Arbetarförbundet, och ägnade därtill något år av sitt liv åt att träna upp den marxist-leninistiska EPLF-gerillan i Eritrea. Och även om Expo har gjort flera prisvärda insatser, så har de otvivelaktigt också misslyckats att hålla behörigt avstånd till våldvänstern (inte minst under de tidiga åren då Larsson själv var Expos förgrundsgestalt).
Stieg Larsson var med andra ord inget demokratisk sanningsvittne. Hans persona och livsberättelse är ett dåligt retoriskt instrument för att reda ut det parlamentariska läget. I sakfrågan kvarstår det enkla faktum att politik skall värderas efter dess innehåll, inte efter vem som stödjer eller motsätter sig den.
