Försörjningskrav borde vara en självklarhet

Inför valet förra året positionerade sig Socialdemokraterna som restriktivt i migrationspolitiken. Sverige ”kan inte ta en oproportionerlig del av ansvaret för flyktingmottagandet”, sade partiet i sitt manifest.

Ledare • Publicerad 18 juni 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

När partiet nu regerar ihop med MP och förlitar sig på stöd från Centerpartiet låter det annorlunda. I direktiven till den parlamentariska utredning som skall göras om framtidens migrationspolitik, skall det på fullaste allvar diskuteras huruvida ett av få hinder för anhöriginvandring ska tas bort. Kommittén ska ta ställning till ”om och i vilka situationer som ett försörjningskrav ska ställas som villkor för uppehållstillstånd på grund av anknytning”.

Att ett sådant krav måste ställas ligger i öppen dag. Trångboddhet är fyra gånger vanligare bland utrikes födda utanför Europa än bland inrikes födda. Inkomsterna är väsentligt lägre. Återförening utan försörjningskrav är ett recept på ökande klyftor och bidragsberoende.

Annons

Dessutom är anhöriginvandringen storskalig. Under årets första fem månader har drygt åttatusen personer beviljats asyl i Sverige, men nästan fjortontusen uppehållstillstånd på grund av anknytning. Under förra året var proportionerna de samma. Under åren 2020-2022 räknar Migrationsverket med att få in mer än dubbelt så många anknytningsärenden som asylärenden.

Det är illa nog att försörjningskravet tas bort temporärt när nu den tillfälliga migrationslagstiftningen förlängs. Hela lagen ska fortsätta gälla utom av någon anledning bestämmelsen att en anknytningsperson ”kan försörja sig och utlänningen samt har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen”. Men att göra samma vägval på lång sikt är svårbegripligt.

Regeringen Löfven signalerar tuffhet i asylpolitiken, men verkar märkligt handfallen inför den stora migrationspolitiska utmaningen som är anhöriginvandringen.

Att överhuvudtaget göra en mer liberal linje tänkbar i den utredning som ska lägga fast morgondagens linje är ett spektakulärt kliv i fel riktning och ett klart besked om vad förra årets retorik var värd.