Framåt, framåt eller vart?

”Framåt”. Så formlöst och fluffigt att det betyder allt och ingenting. Den enda substansen ligger i framtidstron. Det är talande för Sveriges politiska kultur att anropet i sin all sin ihålighet ändå är fullt representativt för partiernas attityd.

Det sitter i partihögkvarterens vägar att framtidstron måste till varje pris ligga som grund för valrörelsekommunikationen. Oavsett enskilda plakatbudskap och radiojinglar. Allt måste bäras upp av utgångspunkten att det svenska tåget trots allt ligger rätt på banan och bara behöver skickliga förare för att det skall sluta skumpa och bumpa mot vård, skola och brottslighet.

Det går inte att tänka sig inställningen att tåget faktiskt är på väg att spåra ur. Det hör inte till kampanjmakarnas arbetsområde. ”Det går skogen!” är en affisch vi inte har sett. Ändå finns det rätt många i Sverige som med rätt eller fel tror att mycket håller på att gå åt skogen.

Själva kampanjkulturen verkar sätta sina ramar för vilken verklighetsbild som skall förmedlas. Det anses ofint att påstå att tåget håller på att spåra ur. Skrämselpropaganda, kallas det då. Ett slags fult spel för att vinna billiga känslopoäng. Oansvarigt.

Och det kan det förstås vara. Men är det alldeles omöjligt att det ibland handlar om en korrekt lägesbeskrivning? Miljöhotet är ett slags fredat undantag från den här underförstådda regeln. Varför inte annat? Hade det i efterhand varit skrämselpropaganda att varna för till exempel den svenska nedrustningen under de senaste tjugo åren? I det avseendet har det svenska tåget spårat ur, och vi kan bara vara tacksamma att det inte skett i formen av en rejäl smäll. Nu tvingas vi ägna en oerhörd möda på att bygga upp vad som var så lätt att rasera genom vår rena nonchalans och – framtidstro.

Det finns inget Världsförnuft som med osynliga händer leder oss till det bästa alldeles oavsett våra misstag och dumheter. Vi kan göra fullkomligt fatala felbedömningar vars konsekvenser är oåtkomliga för satsningar och reformagendor för flera mandatperioder framöver.

Det är inget större fel på alla dessa framåtmänniskor som lett brett mot oss på fasader och stolpar de senaste veckorna. De är nog beredda att kavla upp ärmarna och åtgärda allt möjligt. Men det vore faktiskt befriande om det fanns pr-utrymme för den där helt iskalla och skogsmörka framtidssynen också i nästa val. Den är inte speciellt entusiasmerande men den är en del av verkligheten den också.