Fridolin i tjänst
Det finns olika sätt att lämna toppolitiken. Vissa får veta att deras närvaro har blivit en belastning för partiet men tar ändå strid för sin sak. Ett exempel på det är den tidigare centerpartisten Eskil Erlandsson som just nu står åtalad för sexuellt ofredande. Andra tvingas bort av hårda interna strider som socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs tidigare kommunstyrelseordförande. Sedan finns också personer som får sluta helt på egna villkor, som Gustav Fridolin från Miljöpartiet.
Just Hermansson och Fridolin är intressanta då de är exempel på politiker som gått till ”vanliga arbeten” efter sin tid i politiken. Definitionen av ett vanligt arbete är nog: ett arbete där personen inte har direkt användning av sina kontaktnät eller färdigheter från den politiska sfären. Ann-Sofie Hermansson tog tidigare i höstas lastbilskörkort och har sökt jobb hos olika åkerier. Fridolin fick tidigare i somras jobb som lärare på en folkhögskola i Stockholm.
Den typen av avslut på en politisk gärning hyllas ofta. Särskilt när det ställs mot de politiker som väljer att maximera avgångsvederlag för att sedan hitta en tjänst där man kan anta att deras bakgrund som toppolitiker varit avgörande. Nu är det ofta väldigt värdefulla färdigheter och erfarenheter som vaskas fram när man styr ett land, men det sticker i ögonen när dessa används till att tjäna en privatperson eller ett företag istället för det gemensammas bästa.
Gustav Fridolin utsågs igår av regeringen till utredare av skolbibliotekens tillgänglighet. Han hann vara lärare i mindre än en termin innan han drogs in i toppolitiken igen. Visst har han erfarenhet av regeringsarbete och att hantera utredningar men samtidigt är det svårt att tro att han kommer att kunna leverera en utredning fri från sina egna politiska idéer. Vilket gissningsvis är vad man vill ha.
Detta är ett mönster från denna regeringen. Utnämningar av utredare, myndighetschefer och ambassadörer har i fall efter fall getts en slagsida som i bästa fall är vänster- och i värsta fall är kompisorienterad. Det går kanske för sig om man lever i tron att allt är politik. Då kan den typen av politisering av neutrala ämbeten motiveras. Problemen uppstår först den dagen man möter motståndare som accepterar den verklighetsbeskrivningen.
Den dagen inföll efter valdagen 2010 när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Partiet har helt och fullt fått lära sig att allt är politik och att ingen symbolfråga är för liten för att lämnas ifred.
Den rödgröna regeringen och dess stödpartier har säkert ett begränsat antal människor i sina telefonkataloger som har tillräcklig erfarenhet för att ro en statlig utredning i hamn. Det börjar dock bli dags att anstränga sig lite för att värna vår icke-politiska förvaltning. I tider av polarisering behövs neutral mark för att upprätthålla en grundläggande respekt för staten och dess institutioner.
