I skolkantringens tid
Efter att antiken och Bibeln placerats i verkets skottglugg föreslås nu även nationalsången, svenska folkvisor och populära psalmer tas bort från undervisningsföreskrifterna. Vill någon lärare hålla på med dem är det kul men inte nödvändigt, är ungefär den policy som tänks staka ut framtidens svenska skola. Det är som om Skolverket var en satirisk skapelse, men det är fullt allvar.
Men motkrafter finns. Skolminister Anna Ekström avkrävs nu faktiskt ett ingripande. Och Liberalerna som länge haft skolfrågan som ”sin” presenterade i går debattören och flumskolefienden Isak Skogstad som sin nya skolpolitiske expert.
Skogstad företräder precis en sådan syn som behövs. Men den svenska situationen är av det prekära slaget att en sådan med hans profil snarare borde vara oppositionens gemensamma skolpolitiska expert än enbart Liberalernas. Liberalerna löper dessutom stor risk att åka ur riksdagen nästa val alldeles oavsett hur bra skolpolitik de utformar. Partiet har också problem med trovärdigheten efter åtta års styre på utbildningsdepartementet.
Dock skall det sägas att problemet med dåvarande Folkpartiets ambitioner inte bara var missbedömningar hos Jan Björklund. Så stora var de inte. Det fanns två större grundproblem. Det ena var att motståndet i ”branschen” av vänstervridna skolbyråkrater och pedagoger var kompakt. Alltså samma andas barn som befolkar Skolverket. Det andra var de övriga partierna i Alliansen.
Ja, faktiskt. Folkpartiet hade en gedigen skolpolitik som inte bara gick ut på att styra upp kunskapsmålen utan också ta uti med den fundamentala rötan i skolsystemet. Man ville helt skrota lärarutbildningarna och bygga upp något nytt och fungerande i stället. Därmed skulle man befria systemet från alla de pedagoger och undervisningsteoretiker som danats i sextiotalets ideologiska syn på skolan och som kommit att utgöra en envis politisk bromskloss mot förändringar.
Men de tre andra partierna ville inte det. Det var för hårdhänt för dem. Därför gick Björklund in i departementet halvt bakbunden från början. Han hade inte mandat att göra vad som behövdes.
Detta sätter, inte minst mot bakgrund av Skolverkets framfart, dagens situation i nytt ljus. Moderaterna och Kristdemokraterna behöver samla sig kring en gemensam skolpolitik som är av starkare vara än den Alliansen hade inför 2006. Man behöver sätta fokus på lärarutbildningens transformering och man behöver ta steget att förklara att förtroendet för Skolverket är förbrukat och att en ny myndighet behöver ta dess plats. Detta bör stadfästas i en gemensam valplattform inför 2022.
Lyckas Liberalerna mot förmodan mäla sig ur sin roll som regeringsunderlag skall de förstås hälsas välkomna att sätta sitt bomärke på detta dokument. Men den mest realistiska prognosen ger vid handen att det är valalliansen Moderaterna och Kristdemokraterna som kommer att göra anspråk på regeringsbildning under valrörelsen. Var är deras Isak Skogstad någonstans?
