I valrörelsens skugga

Ledare Artikeln publicerades

Sanningen att vi bara klarar av att diskutera två-tre frågor åt gången i Sverige känns närmast uttjatad. Ändå är det omöjligt att inte slås av detta när vi ser tillbaka på de gångna veckornas debatt.

Migrationsverket beräknar att 350 000 asyl- och anhöriginvandrare kommer komma under de närmaste fyra åren. Rensar vi bort det förmodade antalet avslag motsvarar det ändå ”ett nytt Norrköping vartannat år”, som Per Gudmundsson uttryckte saken på ledarplats i gårdagens Svenska Dagbladet. Är det rimligt? Vill vi det? Om inte, vad behöver göras?

Frågor som hittills inget parti på allvar verkat prioritera i sin kommunikation till väljarna. Att fem av åtta av riksdagspartierna dessutom i detta läge väljer att möta väljarna med löften om att liberalisera anhöriginvandringen, som står för en tydlig majoritet av de 350 000, verkar inte heller föranleda särskilt stor uppståndelse.

Ekonomi- och tillväxtfrågor har även de på något märkligt sätt försvunnit i skymundan. Att Sverige har Europas lägsta per capita-tillväxt har fått stå tillbaka. Klimat, rättsväsende och sjukvård tar utrymmet. Och det som blir kvar fylls upp med sidospår om vem som tycker mest illa om Sverigedemokraterna, vem som är mest drabbad av valsabotage eller huruvida lådcyklar är civilisationens frälsning.

En annan central framtidsfråga som försvunnit från dagordning är skolan. Vår nuvarande utbildningsminister Gustav Fridolin lovade att ”rädda” skolan på hundra dagar i upptakten till valet 2014. En populism så grov att den skulle genera till och med Ny Demokrati eller Beppe Grillo.

Men skolan blev inte räddad, inte på hundra dagar, och inte på fyra år. Andelen behöriga elever till gymnasiet minskar, och ligger nu bara på strax över åttio procent.

Det handlar om nästan 20 000 ungdomar varje år som går ut nian utan gymnasiebehörighet. Att klara nionde klass är en skyddsfaktor, ett värn mot sociala problem längre fram. Därför är det också ett misslyckande som får stora konsekvenser för betydligt fler områden än utbildningsväsendet.

Häromveckan kom också nyheten, vilket förärades en och annan notis men knappast mer än så, att Sverige nu är det land i världen med störst andel skolbränder. 2017 brann det i sexhundrasextiosju skolor. Skolbränderna har också ökat med nästan femtio procent de senaste två åren.

Samtidigt fortsätter anmälningarna till skolinspektionen om kränkande behandling att öka år för år. Och storleken på klasserna ökar den också, trots löften om högre personaltäthet i skolan.

Men istället för att adressera det här så talar regeringspartierna om det påstådda problemet med friskolor. Med oneliners om vinster i välfärden duckas frågor om skolbränder, otrygghet, elever utan godkända betyg och större klasstorlekar.

Och vad gäller eleverna i de fristående grundskolorna - om nu Fridolin och Löfven så gärna vill rikta strålkastaren mot dessa - så når de kunskapsmålen i högre grad än elever i kommunala skolor. I Pisa-rankingen visas att elever i fristående grundskolor presterar bättre i samtliga ämnen.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet går till val på att fixa ett problem som är en tillgång och på att ignorera otrygghet och fallande kunskapsresultat. Ett skäl så gott som något att välja valsedlar från något annat parti vid valurnan på söndag.