Kommunen som avlastningsplats

Åsa Karlsson Björkmarker förklarade i gårdagens Smålandsposten att ”Ingen är oersättlig”. Och ”Vi har ett bra lag och det finns många som kan ta över.” Det stämmer ju, men bara med viss modifikation. Det är klart hennes plats kommer att fyllas av någon. Men att resultatet skulle bli i jämnhöjd med tillståndet inom Socialdemokraterna i Växjö såsom det var innan hon aviserade sitt avhopp är ju högst tvivelaktigt.

Publicerad 17 januari 2018

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

I partiet håller man masken och säger ungefär samma sak. Men uttrycken av oberördhet lär inte ha blivit lättare att hålla på plats efter budet att även Charlotta Svanberg lämnar sitt uppdrag. Även om det knappast går att jämföra har onekligen helhetsbilden mörknat för länets socialdemokrater ett halvår före valet.

Men fenomenet vi ser är förstås inte socialdemokratiskt. Karlsson Björkmarker är så pass utmattad att hon inte kan fortsätta i sin roll. Här träder hon in i ett bekymmersamt svenskt mönster av kommunala politiker som hoppar av trots att de rent tekniskt borde ha mer att ge. Utsattheten som lokal beslutsfattare i ett allt råare samhällsklimat är en förklaring. Men i Karlsson Björkmarkers fall förtjänar tankarna att ledas även mot det kommunala uppdraget som sådant.

Annons

Att ha ett kommunalt förtroendeuppdrag i dag är en helt annan historia än vad det var för bara några årtionden sedan. Nu är det en betydligt större del av den svenska välfärdsapparaten som skall hanteras inom kommunfullmäktiges väggar. Och egentligen inte av någon trevligare anledning än att den kommunala nivån har kommit att bli en avlastningsplats för problem och kostnader som regeringen inte vill eller vågar ta ansvaret för. Mycket av efterdyningarna av den ekonomiska krisen på nittiotalet lade staten till exempel tacksamt i kommunernas knän.

Det kanske allra tydligaste exemplet på den tendensen har vi i den enorma kostnadsövervältringen från stat till kommun som nu tar vid efter flyktingkrisen 2015. Kommunerna har inget inflytande alls över den migrationspolitik riksdagen beslutar om men är tvungna att ta i princip alla kostnader och lösa alla vidhängande problem.

Även många värdeladdade målkonflikter, sådana som tiggeriförbud och skolavslutning i kyrkan, är sådana som nervösa beslutsfattare på central nivå funnit lämpligt att snyggt skjuta ifrån sig och sprida ut över förtroendevalda ute i kommunerna.

Det kommunala ansvarsområdet har alltså inte bara växt utan också kommit att omfatta mycket av vad som förskönande kallas ”utmaningar”, vilket är problemområden. Sådana som tarvar bistra beslut, komplex informationshantering och hårda avvägningar som ofelbart leder till skriande kritik.

Under sådana förhållanden är det kanske inte konstigt att många kommunaktiva till slut tappar orken och ger upp. Socialdemokraterna i Växjö brister inifrån. Men det behöver inte bero så mycket på dem som på den kommunala verklighetens omständigheter. I morgon kan det vara ett annat parti.