Men vad är ”religiös fred”?

Domstolen klargör i sitt yttrande att de österrikiska domstolarna bedömt det juridiska sakläget korrekt med det ”legitima målet att bevara den religiösa freden i Österrike”. Kvinnans uttalanden hade ”gått utöver de tillåtna gränserna för en objektiv debatt”.

Detta låter rent ut sagt vrickat. Hur man än vänder och rider på det har yttrandefriheten fått stryka på foten – och utan att någon bestrider att Muhammed faktiskt gifte sig med en minderårig. Den juridiska grundsatsen verkar vara att freden till sin natur fredas av eftergifter. Men den part som inte är hugad till eftergifter dikterar ju i så fall villkoren.

Och vad är ”fred”? Det är ett försåtligt begrepp i ett sådant här sammanhang. Är fred frånvaron av dispyt? Hur är i så fall det kritiska samtalet, det som skall vara västerlandets kärna, ens möjligt? Eller handlar det om dispytens karaktär? Det är rimligare. Men domstolens kriterium för när en legitim dispyt övergår i en illegitim dispyt är uppenbarligen om någon känner sig kränkt. Och då är vi tillbaka i den intellektuella röta som griper runt västvärldens tankesystem, att först kränkt vinner.

Kristna är hårdhudade i detta avseende, för att de är danade i en västerländsk kultur där antireligiös provokation ses som ett viktigt lackmustest för yttrandefrihet. I modern tid har det alltför ofta urartat till plumpheter. Men det betyder inte att pendeln bör föras till sin andra ändpunkt.

Att först kränkt vinner innebär att den som har lättast att känna sig kränkt sätter den allmänna nivån för vad som får sägas och inte. Oavsett om det handlar om religiösa frågor eller om något annat. Det säger sig självt att det snabbt blir ett outhärdligt samhälle.

Ledarsidorna.se gör ett stort nummer av ett förväntat prejudikat för resten av Europa. Det stämmer inte. Vad ECHR har gjort är att fastslå Österrikes rätt att ha den här lagen och tolka den som de har gjort. Andra europeiska länder är inte tvungna att anpassa sig efter Österrike, lika lite som de är tvungna att anpassa sig efter den svenska exceptionalismen i synen på samvetsfrihet i vården.

Ändå är det förstås oroande. Att den österrikiska synen på religion och yttrandefrihet inte har nödvändig juridisk spridningsverkan betyder inte att den inte har kulturell och politisk betydelse. Det är trots allt fråga om en trend, och domstolsutslaget stärker förstås dess tillskyndare. Att ett grundläggande västerländskt värde har övertrumfats mitt i Europas hjärta är mycket oroande.