Mörker i Markaryd
Förutom mord anklagas de ukrainska männen också för bilstöld och bedrägeriförsök, vilket leder tankarna till de internationella stöldligor som härjar runtom i Sverige. Om misstankarna står sig visar det inträffade med tragisk skärpa på behovet av att kraftfullt angripa den utländska brottsligheten.
Den fria rörligheten är en av de stora fördelarna med EU, men denna var förstås aldrig avsedd för kriminella, särskilt inte sådana hemmahörande i stater bortom unionens gränser. Likafullt begås en stor mängd brott i Sverige av gärningsmän från länder som Georgien och Vitryssland.
Problemet med den över tid alltmer omfattande internationella kriminaliteten har länge varit känt av svenska myndigheter och beslutsfattare. Trots det har alldeles för lite gjorts för att bringa den under kontroll. I vårt nuvarande axelryckningarnas och undfallenhetens tidevarv förmår makthavarna inte koppla ett grepp om situationen fast de nödvändiga åtgärderna framstår i klar dager.
Så länge inte hårdare straff lagstadgas eller utdöms och tullen inte får mer resurser och större befogenheter att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten lär Sverige förbli ett paradis för utländska kriminella. I dagsläget har dessa mycket att vinna samtidigt som risken för upptäckt är låg och påföljderna ringa.
Kostnaderna för svenska folkets del är däremot desto drygare. De internationella stöldligorna står varje år för hundratusentals tillgrepp och ett utflöde av miljardbelopp ur riket. Omkring hälften av alla bostadsinbrott utförs av förövare utifrån, för att ge ett exempel från det breda spektrum av kriminella handlingar ligorna ägnar sig åt.
Den strida strömmen av brott slår givetvis mot både skattebetalarna och försäkringsbolagens kunder. Till det kommer samhällskostnader som är svårare att beräkna, nämligen den negativa inverkan stöldligornas verksamhet har på brottsoffren liksom på människors trygghetsupplevelser och förtroendet dem emellan.
I ett samhälle där statsledningen underlåter att på allvar ta itu med utbredd brottslighet blir tilliten lidande. När staten inte drar sitt strå till stacken tvingas medborgarna ut i misstänksamhet och fördomar för att skydda sig själva.
Gemensamt för alla dessa kostnader – ekonomiska som andra – är att de springer ur statsmaktens ovilja att satsa behövliga medel på att värna invånarnas säkerhet. Det blir naturligtvis dyrt med längre fängelsestraff och att låta tullen kontrollera utgående trafik för stöldgods, men de utgifterna torde ändå väsentligen understiga dem som nu istället pådyvlas samhället.
I värsta fall leder Sveriges status av drömland för utländska brottslingar till att oskyldiga mister livet. Det är i sig en helt oacceptabel konsekvens av politisk håglöshet och passivitet.
