Naturens rätt leder vilse
Svenska Kyrkans styrelse skall undersöka om naturens rättigheter skall bli en del av Programmet för lärande och undervisning. Det beslutade samfundets kyrkomöte efter omröstning i förra veckan. Svenska Kyrkan håller i detta program på att ta ett helhetsgrepp om sin pedagogiska verksamhet. Man vill styra upp, och centralisera, vad kyrkan kommunicerar ut i samhället, med särskild inriktning mot unga.
Det finns goda poänger i detta. Kristendomen har varit grundläggande för vårt samhälle och den som inte förstår kristna termer och begrepp går miste om nycklarna till stora delar av vår kultur och vårt språk. Men som alltid när stora organisationer skall ta nya tag uppstår en kamp om innehållet. Naturens rättigheter är ett begrepp som syftar till att stärka skyddet för naturvärden.
Gott så, det finns många miljöer som är hotade av människor som väljer att inte ta ansvar. Vi har gått in i den antropocena tidsåldern, vilken kännetecknas av att människan gör bestående avtryck i naturen. Hur hanterar kyrkan detta? Biskoparna har tidigare i höstas skickat ut ett brev om kyrkans syn på saken. Det är en skrift som understryker kyrkans lära om människan som förvaltare i skapelsen, en lära och världsbild som funnits med från början. Nu får det dock sägas vara skarpt läge.
Men begreppet naturens rättigheter bär också på ett idéinnehåll. Det ”utgör en bro mellan urfolkens sätt att förhålla sig, och moderna institutioner som domstolar och lagstiftning” som föreståndaren för svenskkyrkliga Sigtunastiftelsen skrev tillsammans (UNT 10-05-19) med en person verksam i det naturreligiösa Samfundet Forn Sed inför en konferens i våras. Tanken är att den som spiller ut olja i en skyddad miljö skall ställas inför rätta för det. Vilket förstås redan är fallet. Rättigheterna skall dock skapa ett mer hållbart skydd genom att människan, inspirerat av urfolkens förhållningssätt, lär sig att inplacera sig i moder jords naturliga hierarki. Eller snarare brist på hierarki.
Problemet med detta är att det urholkar begreppet rättigheter. Kampen för mänskliga rättigheter har varit lång, hård och smärtsam. Den har handlat om att tänkande, moraliska varelser skall erkännas som just detta och skyddas mot övergrepp. Naturen är varken tänkande eller moralisk. Om man lämnar humanismen, tanken om människan som alltings mått och mening, bakom sig väntar faror. Även farsoter och naturkatastrofer är nämligen en del av moder jords överhöghet. Vem har då rätt att klaga om hon beslutar att människorna blivit för många?
Det finns ingen anledning att öppna för den här typen av maktspråk. Det är att avsäga sig ansvaret det innebär att vara människa, i en tid då vårt ansvar för naturen ställs på sin spets. Särskilt inte för företrädare för ett beprövat och sammanhållet etiskt system som världen över varit avgörande för att undanröja slaveri och diktaturer. Eller för den delen, människooffer åt naturens krafter.
