Oanständigt, Annie Lööf!

Ledare ,

Nu är det exakt tio år sedan jag lade ut konceptet ”Verklighetens folk” för en upprörd media- och kulturkår i Almedalen. Jag var ny talskrivare för Göran Hägglund och spände musklerna. Det blev ett herrans liv, minst sagt. Det var nazism, högerextremism och en hel ocean av ”grumligt vatten” som Kristdemokraterna ansågs fiska i. Vreden räckte hela hösten. Jag fick ta emot en del av den men framför allt drabbade den Göran – som inte hukade.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Mycket har hänt i Sverige och den som läser talet nu rycker nog bara på axlarna. Men en del verkar också ha hänt med Almedalstalen. I alla fall om Annie Lööfs var något annat än ett olycksfall i arbetet.

För det finns konvenans. Eller fanns i alla fall. I talet till partiets riksting veckan innan, då verklighetens folk presenterades allra första gången, lät jag Åsa Linderborgs kultursyn bli motsatsspegel till den kristdemokratiska. Hon var och är Aftonbladets kulturchef och därför i samma division som en partiledare och kunde enligt konvenansen kritiseras öppet.

Annie Lööf attackerade rasism i sitt tal. Hon utgick från en omtalad och modig text i Göteborgs-Posten skriven av en gästkrönikör. En yngre kvinna som till vardags har ett helt ”normalt” yrke vid sidan av sina krönikor.

Kvinnan hade myntat begreppet ”Jimmie moment” och ville utifrån personligt beskrivna erfarenheter ställa frågan om själva tempot i den förändring av Sverige som invandringen innebär är för högt. Att det kan få människor att känna sig kulturellt hemlösa och protestera via röstsedeln.

Lööf nämner inte hennes namn men blandar med hänsynslös försåt samman hennes betraktelse med allsköns farsoter som att behandla ”människor respektlöst, börjar döma ut dem som andra klassens människor.” Och fortsätter: ”Inget rättfärdigar att muslimska kvinnor kallas ”påskkärringar” på bussen, spottas i ansiktet och får slöjan rykt från huvudet. Eller att man, i en Facebookgrupp som påstår sig ”stå upp för Sverige”, utan att tveka kallar människor för ”ett jävla pack” utifrån att de är födda i ett annat land än Sverige.”

Det är när ”detta är åsikter som luftas öppet” – alltså underförstått men inte uttalat även krönikörens – som sådant ”som sätter människors hudfärg, religion eller kön främst, gått för långt”. Då behövs det markeringar mot ”det oanständiga”.

Man baxnar. Den oinvigde kan efter några enkla klick få veta vem det är – och ofta genom perspektivet satt av alla de som rituellt fördömt henne.

Även den utmärkte kollegan på Svenska Dagbladet Ivar Arpi får sig onämnd en släng av den Lööfska brunsleven. Det är inte snyggt men han har åtminstone en fast plattform, liksom undertecknad. Han är ute på spelplanen. Kvinnan i fråga befinner sig i debattlandskapet men inte på det fält mot vilket en partiledares kanoner skall vara riktade.

Lööf, som är så noga med att blåsa i rättfärdighetens trumpet när hon tycker att någon träder över en anständighetens gräns, gör det själv utan att blinka när det passar henne. Hon tvekar inte att ställa sig på Almedalsscenen och stämma in i mobben mot en privatperson när det passar hennes retoriska syften.

Om några år kommer förstås andemeningen i den där gästkrönikan vara lika okontroversiell som begreppet verklighetens folk är i dag. Synd bara att skribenten skulle ha oturen att råka ut för Annie Lööf innan dess. Den där partiledaren som påstår sig vara oroad av den ökande råheten - inte minst mot kvinnor - och bristen på humanism i det offentliga samtalet.