Om regeringsfrågans positionsförflyttningar

Ledare Artikeln publicerades
Både Moderaterna och Centerpartiet har bytt åsikt i regeringsfrågan. Skillnaden är att Moderaterna tillstår sin positionsförflyttning.
Foto: Jessica Gow/TT
Både Moderaterna och Centerpartiet har bytt åsikt i regeringsfrågan. Skillnaden är att Moderaterna tillstår sin positionsförflyttning.

Varför lade Moderaterna ned rösterna när Stefan Löfven valdes till statsminister 2014, frågade centerpartisten Fredrick Federley på twitter, som svar på upprörda moderaters invändningar i den nuvarande regeringsföljetången. Att Moderaterna gjorde fel för styvt fyra år sedan är förvisso inte ett hållbart argument för att Centerpartiet skall göra fel nu. Ändå är frågeställningen en viktig påminnelse om händelsekedjan.

Den situation svensk borgerlighet nu befinner sig i är följden av en logik som etablerades redan inför valet 2014. Då som nu låg fokus på frågan hur borgerligheten skulle förhålla sig till Sverigedemokraterna. Och då som nu var Socialdemokraternas talepunkter att situationen med oklara parlamentariska lägen bäst löses genom att Liberalerna och Centerpartiet säkerställer fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Fredrik Reinfeldt och de andra alliansledarna begick då det kardinalfel vars pris Sverige fortfarande betalar för. De lanserade idén om att ”största block” skulle regera, och de partier som inte ingår i detta block följaktligen har ett ansvar att inte sätta käppar i hjulet. Det är en syn på politiken där partierna skall avstå från att driva sin politik hela vägen, för att göra det politiska landskapet mer förutsägbart och lätthanterligt.

Efter budgetkrisen hösten 2014 behövde denna idé tas steget längre. Det mindre blocket skulle inte bara släppa fram det större blocket. Det mindre blocket skulle också bistå med att säkerställa att det större blocket fick igenom sin budget. Detta formaliserades genom decemberöverenskommelsen, som presenterades den 27:e december 2014.

Det höll i knappt tio månader, innan kristdemokraternas medlemmar gjorde revolt och sköt hela överenskommelsen i sank. De där tio månaderna är intressanta. Den som bläddrar i mediearkiven eller studerar gamla inlägg i sociala medier slås snabbt av det höga tonläget. De borgerliga gräsrötter som invände mot överenskommelsen dumförklarades av partiledningarna. De som var mot förstod helt enkelt inte hur riksdagen fungerade, som det förklarades.

Det finns gott om sådana uttalanden från ledande moderater och kristdemokrater under decemberöverenskommelsens korta levnad. De flesta av dessa personer är kvar i politikens värld. Och de flesta av dem är nu oerhört indignerade över att Annie Lööf och Jan Björklund – mot eftergifter – vill  låta Löfven fortsätta. Det går därför att förstå Federleys undran.

Det skall dock noteras att även Federley och hans parti har förändrat position. Och till skillnad från Kristdemokraterna och Moderaterna så har Centerpartiet aldrig tillstått att decemberöverenskommelsen var ett misstag.

Det är i sammanhanget viktigt att påminna om att vi har samma parlamentariska situation nu, som vi hade 2014. De borgerliga partierna är mindre än de rödgröna, och Sverigedemokraterna är vågmästare.

2014 var Jan Björklund och Annie Lööfs logik att detta innebar att Löfven skulle tillåtas styra ostört. 2019 är deras logik att han måste göra liberala eftergifter för att fortsatt få vara statsminister. Återstår att se vad den liberala logiken säger om saker och tings tillstånd år 2022.