Ont när elen brister
Elbristen har ett antal orsaker. Till dem hör nedstängningen av kärnkraftsreaktorer och den växande eltörsten till följd av bland annat digitalisering, elbilar och fler företag. Denna utveckling – samhällets elektrifiering – är av godo ur klimatsynpunkt men av ondo utifrån att Sveriges elnät inte klarar av att möta all efterfrågan.
Förutom att den undermåliga nätkapaciteten stör energiomställningen får den naturligtvis konsekvenser för tillväxten. Den svenska ekonomin saktar redan som det är in och svårigheterna att garantera elförsörjningen lägger sten på börda. Man kan förstås som mången miljöpartist polemisera mot tillväxt. Det stora folkflertalet ställer sig dock bakom det rådande ekonomiska systemet, inte en utopiskt färgad ordning med nolltillväxt.
Tillväxten utgör grundförutsättningen för såväl vår fortsatta välfärd som en mer harmonisk samexistens med naturen. Miljö och marknadsekonomi är ingalunda varandras motsatser utan snarast tvärtom, givet att teknologisk utveckling frodas inom ramarna för en fri och decentraliserad ekonomi med ökande resurser. I ett system med nolltillväxt finns det väsentligt mindre pengar att plöja ned i riskfyllda och dyra innovationer. Rikedom är uppfinningarnas moder.
Elbristen riskerar dessutom medföra dryga samhällskostnader i form av uteblivna satsningar på bostäder och infrastruktur.
Gemene man lär knappast heller uppskatta att vardagen blir lidande av en politiskt vållad kris i elförsörjningen. Strömavbrott på grund av elbrist har legat farligt nära i Malmö, vilket i värsta fall ger en försmak av en framtid som snart väntar flera svenska orter.
Det står klart att Sveriges styrande snabbt och resolut bör vidta åtgärder för komma till rätta med elbristen och förhindra att den lägger hämsko på samhället. Att inte stänga Ringhals ett och två, som Kristdemokraterna och Moderaterna nu föreslår, skulle vara en bra början. Liksom att se över de långa tillståndsförfarandena för nya nätledningar. Och att inte hårdbeskatta lokalt elproducerande kraftvärmeverk till döds när elförsörjningen är ansträngd – särskilt med tanke på att fossila bränslen håller på att fasas ut inom kraftvärmesektorn.
Det måste därutöver till omfattande investeringar i elnäten, vilket förstås kräver betydligt mer och tar mycket längre tid i anspråk. Det är följaktligen hög tid för makthavarna att gripa sig an tryggandet av elförsörjningen istället för att som regeringen Löfven skaka av sig kritik och förminska problemen när frågan förs på tal.
