Övervakning en lätt väg ut

Ledare
Foto:

Lättaste vägen ut ur en jobbig situation. Det är en mänsklig reflex de flesta är behäftade med. Att döma av Inrikesminister Anders Ygemans framträdande i Malmö i går tillhör han skaran i fråga.

Artikeln publicerades 14 februari 2017.

Malmös allt djupare nedkaning i brottslighetens moras tarvade ju någon slags symbolhandling från Ygemans sida. I Sverige är ju den vanligaste uttrycksformen för sådana ett ”besök”, och under ett besök måste det till något slags politiskt kraftuttryck, så Ygeman hade ett antal åtgärder i fickan.

Sådant som elektronisk fotboja, tätare samarbete mellan myndigheter och en uppmaning till medborgarna att inte gynna kriminaliteten genom att klippa sig på alltför billiga ställen (!). Inget som skrämmer slag på Malmös brottslingar direkt.

Rejält med fler poliser då? Nej. Det vore den svåra vägen ut. Kostsamt. Märks i statsbudgeten. Ygeman föredrar annat.

Övervakningskameror till exempel. Där har vi en storsatsning på gång. Fasta och rörliga kameror i kombination. På fordon, på uniformer eller på drönare. Men problemet, även om Ygeman av förståeliga skäl inte uppehåller sig vid det, är ju att för varje sådan kamera som sätts upp tar vi ett litet steg närmare ett övervakningssamhälle och i samma mån bort från idén om integritet.

Det skall inte förnekas att övervakningskameror är effektiva, tvärtom. De är avskräckande där de placeras och tekniken för att få fram ansiktssignalement blir allt mer förfinad. Det är snarare en del av problemet. Om de visar sig vara till stor hjälp för polisen blir det allt svårare att argumentera emot att övervakningszonerna utökas eller blir fler. Gränserna för det privata förskjuts därefter. I dag är det svårt att tänka sig dold övervakning av restauranger och skolsalar. Men imorgon?

Tillvänjningseffekten är stark i det här avseendet, speciellt som man inte ser kamerorna. Man upplever inget direkt problem och det hela förvandlas till en intellektuell fråga som man blir för upptagen att hålla på och resonera om.

Polisbristen har försatt medborgarna i ett slags utpressningssituation: ”Jaså du vill inte ha övervakningskameror? Du vill hellre bli misshandlad, rånad eller våldtagen? Eller det är okej för dig att andra blir det?”

Inför detta är det viktigt att vara klar över orsak och verkan: Staten vill inte bekosta en fungerande polis, den vill hellre att medborgarna betalar ett pris i form av förlorad integritet. Staten misslyckande döljs, och det utan att det syns i statskassan.

I går föll för övrigt en dom med innebörden att internetoperatörer skall vara tvungna att blockera vissa fildelningssajter för sina kunder. Därmed har dörren öppnats även där för en tillvänjningseffekt inför en utveckling där operatörer får rollen som övervakare över folks internetvanor.

En helt annan sak? Tja, om tio år kanske vi har förfärande lätt att se ett samband.

Citat: "Staten vill inte bekosta en fungerande polis, den vill hellre att medborgarna betalar ett pris i form av förlorad integritet"