På vakt mot vargen

Ledare
En herdehund i Spanien som kanske har en kusin i Sverige.
Foto:

Vargens återkomst har inneburit den boskapsvaktande hundens återkomst, men framför allt ökat utgifterna för boskapsskötsel.

Vargen ser ut att vara här för att stanna. Kanske inte just vargen som syntes i länet i helgen och gjorde rubriker i vår tidning, den verkade vara på genomresa. Men vargobservationer börjar bli vanligare, det var bara två veckor sedan Länsstyrelsen kunde bekräfta att en varg fångats på bild.

Rovdjursförvaltningen börjar utkristalliseras, vi skall tillåta varg men också kunna förvalta stammen. Förhoppningsvis kommer skyddsjakten att kunna genomföras på ett smidigare sätt framöver sedan låsningarna kring överklaganderätten lossat.

Att vi skall samsas med vargen betyder att vi behöver anpassa oss. Många har tvingats investera i höga och dyra viltstängsel men kan ändå inte sova gott på natten.

I Västmanland, där det finns fem vargrevir och sju familjegrupper lodjur, har fårfarmare investerat i herdehundar. Sveriges Radio besökte en gård där det sedan fem år bor två Maremmano Abruzzesehundar som vaktar 60 får och lamm dygnet runt. Ägaren säger "De gör ju ett jobb när vi inte är där, annars skulle vi ju få vara ute hela tiden".

De italienska herdehundarna och boskapsvaktande hundar i övrigt tillhör de äldsta hudraserna. Det beror på att deras arbetsuppgifter inte förändrats sedan Hedenhös: vakta fåren dygnet runt och utgör ett hot mot vargen.

Herdehundar är alltså stora, lurviga och har utpräglade vaktegenskaper.

Herdehundar är ovanliga i Sverige och det är ännu ovanligare att de faktiskt används till det de är framavlade för. Bara 30 hundar i landet vaktar just nu sin hjord. Enligt Viltskadecenter som varit drivande i projektet att etablera boskapsvaktande hundar i Sverige räknas bara de hundar som lever med boskapen på heltid.

Hundraserna har bevarats i bergsbygder tillsammans med traditionell fårskötsel och rovdjursstammar. Den enda svenska hundrasen av molossertyp, Dalbohunden, dog ut i slutet av 1800-talet när rovdjursbestånden var obefintliga. I Sverige har vi länge sluppit vargen och därmed även utgifter för rivna får, viltstängsel och herdehundar.

Men tiderna och förutsättningarna för att bedriva djurskötsel förändras. Vargarna har kommit tillbaka men Dalbohunden är dessvärre förlorad. Man får vara tacksam över att det går att importera hundar med rätt egenskaper.

Det är såklart mysigt med fler stora lurviga hundar men för de som har fårskötsel som inkomstkälla är det ytterligare en utgift man inte kan vara utan och som minskar marginalerna.

De regler och bestämmelser som omgärdar svensk djurhållning är delvis ett resultat av vår syn på vad som är humant. Men det har också inneburit att det är svårt att leva på djurhållning.

En rovdjursförvaltning som gör att människor får svårt att klara ekonomin kan knappast betraktas som landsbygdsvänlig. Ersättning för rivna djur utgår såklart, men det är som att säga att ligister som krossar fönster stimulerar ekonomin.

Boskapsvaktande hundar är en realistisk lösning som fungerar om förhållandena är de rätta. Det vore dock bättre om regeringen skiftade balansen mellan människa och natur till att bli mer på människans villkor.