Polisen som inte ville ha hjälp

Ledare Artikeln publicerades

I höstas uppvaktades regeringen av Beredskapspolisföreningen som levererade budskapet att beredskapen finns kvar, trots nedläggningen 2012.

Beredskapspolisen var en del av totalförsvaret och bestod av civilpliktiga som skulle vara till hjälp för polisen vid särskilda händelser. Stormen Gudrun i Kronoberg var ett sådant exempel, eller snarare undantag. Polisledningen, understödd av Polisförbundet, höll aktivt beredskapspolisen borta från fältet.

Motståndet präglades av farhågor om att allmänheten skulle blanda samman beredskapspolisen med den vanliga polisen. En mer trolig förklaring är att organisationen till sin karaktär var mer militär. Den historiska rågången mellan krigsmakt och polis fanns med i bilden.

Enkelt uttryckt: reviret pinkades in. Den extra resursen beskrevs systematiskt som en belastning. Moderaterna, som alltid stått Polisförbundet nära, tog tillfället i akt i regeringsställning och avskaffade beredskapspolisen.

Erik Ullenhag, Maria Weimer och Allan Widman i Liberalerna är självkritiska och skriver i Upsala Nya Tidning att det var fel av Alliansregeringen. Flyktingsituationen nämns, men också den massiva skogsbranden i Västmanland 2014. Utöver det kan man tänka sig en förhöjd hotbild och i värsta fall terrordåd.

En fördel med en beredskapspolis är förmågan till uthållighet. Det är här den ordinarie polisen ofta brister. Därför spelar det mindre roll om den svenska ordningsmakten utökas med 1 000 poliser till. Det tar dessutom minst fyra år. Om regeringen agerar nu kan beredskapspolisen åter vara i beredskap redan till våren. Med erfarenhet av utvecklingen under hösten vore det bättre att ta det säkra före det osäkra.