Skall dessa leda EU?
Spetskandidaterna är de personer som de olika partigrupperna i Europaparlamentet nominerar till att bli ny ordförande för Europeiska kommissionen, den instans som lägger fram de politiska förslag som sedan parlamentet och ministerrådet skall ta ställning till.
Så som systemet just nu ser ut kommer den partigrupp som blir störst i Europaparlamentet också få se sin kandidat bli ordförande för kommissionen. Även om det inte finns något i EU-fördragen som föreskriver att så måste vara fallet, så kommer EU-valet alltså inte bara bestämma styrkeförhållandet mellan partigrupperna i parlamentet, utan även avgöra vem som bli nästa ordförande för kommissionen.
Alla partigrupper har sina kandidater, men de två främsta alternativen är tysken Manfred Weber från den konservativa och kristdemokratiska partigruppen EPP, samt socialdemokraten Frans Timmermans från Nederländerna.
Lämpligt nog var två av de mer framträdande frågorna under onsdagens debatt även de frågor som svenska väljare betraktar som de vikigaste under EU-valet: klimatet och migrationen.
Vad gäller det senare rådde stor enighet om att migrationsproblemen endast kan lösas gemensamt mellan EU-länderna. Däremot hade ingen något konkret att föreslå kring hur en sådan gemensam lösning faktiskt skall se ut.
I klimatfrågan var splittringen större. Weber förespråkade, liksom såväl Moderaterna som Kristdemokraterna i Sverige, ett större fokus på innovationer för att lösa klimatkrisen. Detta i kontrast mot regleringar och förbud, som Weber menade hämmar utvecklingen, äventyrar jobben och och försvårar livsvillkoren på landsbygden.
Det var något bisarrt att höra socialdemokraten Timmermans håna ett sådant socialt perspektiv som dinosaurieartat, följt av orden ”jag är så trött på snacket att det kommer skada socialt svaga och pensionärer.” Med sådana företrädare är det inte förvånande att den kontinentala socialdemokratin kollapsar.
Av de två framstår onekligen Weber som ett vettigare alternativ än Timmermans. Men Weber har ingen erfarenhet av att sitta i regering, vilket ligger honom till last.
När nuvarande ordförande för EU-kommissionen Jean-Claude Juncker lämnar sin post kommer många att dra en lättnadens suck.
Han må vara en jovialisk herre, men hans offentliga framträdanden har präglats av ett beteende som för tankarna till Rysslands tidigare president Boris Jeltsin, ökänd för att dyka upp berusad framför tv-kamerorna. Oavsett vad man tycker om hans politiska meriter i övrigt har Juncker inte direkt gett EU ett gott rykte.
I övrigt förknippas den nuvarande kommissionen i hög grad med dels klåfingrighet och dels de politiska misslyckanden som ställt till med bekymmer inom EU de senaste åren, inte minst migrationskrisen och Brexit.
Det är alltså på alla sätt och vis välkommet med en ny kommission som står fri från den föregående kommissionens belastningar.
Men av spetskandidaternas debatt att döma kan man inte undgå att fråga sig om de verkligen förmår komma med förnyelse, eller om det bara blir mer av samma visa.
