Slutet för föräldrakooperativen
En gång i historien såg framför allt Socialdemokratin medlemsägda kooperativ som en driftsform anpassad för handel och bostäder. Bostadsrättsföreningen är en unik svensk boendeform. Kooperativ där medlemmarna äger bolaget och är verksamma i ledningen för det ansågs vara ett alternativ till både fria marknader och offentlig verksamhet.
När regeringen nu presenterar ett förslag ägar-och ledningsprövning för privata aktörer inom socialtjänst och skola påminns man emellertid om den svenska historielösheten. På det stora hela taget är förslaget rätt och riktigt och har sannolikt brett politiskt stöd.
Det handlar om att hålla kriminella och mindre nogräknade aktörer utanför den offentligt finansierade välfärden och att säkerställa att kvaliteten på tjänsterna är hög.
Men om regeringen återkommande talar om sin aversion mot ”vinster” i välfärden riktas förslaget mot alla andra aktörer i välfärden än de offentliga. De ideella och non-profit drivna aktörer som finns kastas ut som barnet med badvattnet.
I alla sammanhang brukar just dessa aktörer hyllas. I själva verket får de allt stramare villkor. Konfessionella skolor som vanligen inte ger någon avkastning till ägare hotas av andra lagar. Kristna förskolor hänger med på köpet. Och nu är det landets många föräldrakooperativ inom förskolan som möts av rejäla svårigheter.
Samma krav ska ställas vad gäller ägar- och tillståndsprövning på företagsdrivna förskolor som på föräldrakooperativ. För att få tillstånd till en förskola ställs det krav på erfarenhet och ekonomisk stabilitet. Hur föräldrar som startar upp ett nytt kooperativ eller tar över en kommunal förskola ska kunna visa på ”erfarenhet” är en gåta.
I praktiken överlåter regeringen frågan om föräldrakooperativen vara eller icke vara till det kommunala självstyret och sedan till domstolarna.Det för tankarna åter till historien. Föräldrakooperativen slog igenom på 1980-talet när många familjer önskade ett alternativ till kommunal barnomsorg. Ofta motarbetades de av skeptiska ofta S-märkta kommunpolitiker som såg på barnomsorgen i monopoltermer. Det fanns en nedlåtande syn på föräldraengagemang, alternativ och valfrihet.
Sedan några år tillbaka minskar också antalet föräldrakooperativ. Inte så märkligt. När förskoleklassen infördes blev antalet ”vanliga ” år i förskolan färre. De mindre förskolorna oroar sig över kommande krav på offentlighetsprincip som kräver tillgång till administrativ personal året runt. Samtidigt har andra idéburna verksamheter blivit vanligare. Kyrkor är ett ett exempel på en växande idéburen aktör. Hur de ska ägarprövas blir spännande att se.
Kampen mot föräldrakooperativen och andra idéburna alternativ visar att det inte är vinst utan valfrihet som är det röda politiska skynket.
Och borgerliga krafter värda namnet verkar med några få undantag vara helt fokuserade på vinst och företagande i välfärdssektorn och blundar för den den starka folkliga förankring och den energi som finns i föräldrakooperativ och i civilsamhälle och som borde kunna fortsätta att stärka kvaliteten i välfärden.
