Socialdemokratiskt dubbelkommando

Ledare Artikeln publicerades

Den socialdemokratiska kriskommissionen har inte någon lätt uppgift. Uppgifterna att finna en ny partiledare å ena sidan och å andra sidan att utforma en ny politik hänger naturligtvis intimt samman.

Men här finns ett moment 22 förhållande: En ny partiledare väljs i mars, innan någon ny politik är utformad. Och den nya partiledaren får naturligtvis i mandatet att utforma en ny politik. Kriskommissionen är ju också i grund och botten tillsatt av Mona Sahlin som varit tydlig med att själv berätta att krisen bland annat bestod i att Socialdemokraterna drev en politik som i vart fall hon själv inte trodde på. I teorin kan det ju resultatet helt enkelt bli det att Kriskommissionens slutsatser drar åt ett håll medan Andnors kandidat drar åt ett annat. Dubbelkommandot över Socialdemokratins framtid har sina brister och risker.
Så har också eftervalsdebatten gått åt olika håll.
Efter valet konstaterade Thomas Östros att fastighetsbeskattningen inte var någon hit och Mona Sahlin slog fast att jobbskatteavdraget inte var någon helt dum idé. Kriskommissionens paneldeltagare i går gjorde analyser med delvis motsatta utgångspunkter. Det intellektuella anslaget fanns visserligen där med professorer, chefredaktörer och studentpolitiker i diskussionerna. Krav på en bredare och friare debatt, liksom på tankesmedjor och självständigare opinionsbildare inom den breda Socialdemokratin var intressanta synpunkter. Men det fanns också ett återblickande anslag till de "goda åren" då Socialdemokratin och underförstått Sverige stod på sin höjdpunkt. Anne-Marie Lindgren talade om partiets ökenvandring och återvände till tiden före de avregleringar som Socialdemokratin tog ansvar för. Lena Sommestad hade liknande utgångspunkter och kritiserade den socialdemokratiska politiken ända sedan "förnyelsen" under 1990-talet. Men den förnyelsen skedde faktiskt inte utan orsaker. De offentliga systemen krackelerade med stora strukturella underskott som följd. De rekordhöga marginalskatterna bromsade både möjligheter och tillväxt. Systemen sattes ständigt före människan. Det var verkligheten inte nyliberalismen som besegrade dåtidens system.
Det ser alltså ut att vara långt mellan den valanalys som Sahlin och Östros själva levererat till den diskussion som inleddes i går. Det kan vittna om bredd eller om splittring. Men det gör i vilket fall inte Berit Andnors arbete enklare.