Sveket mot de mest utsatta barnen

Ledare Artikeln publicerades

Vi tycker om att tänka på Sverige som trygghetens högborg i världen. Men innanför våra gränser finns det människor, inte minst barn, som lever under förfärliga omständigheter.

Programmet Kaliber i P1 handlade i helgen om ensamkommande flyktingbarn som försvinner efter ankomsten till Sverige. Bara under förra året handlade det om mer än 300 personer. Enligt Migrationsverket handlar det om så många som tusen om man tittar fem år tillbaka.
Vart tar dessa barn vägen? Hur ser deras vardag ut? Enligt vad som framkom i Kaliber finns det stor risk att de tvingas till tiggeri, kriminalitet eller prostitution. Det gäller naturligtvis inte alla. Men hur ångestskapande är inte vetskapen om att det mitt i vårt samhälle lever hundratals ungdomar som i praktiken är slavar.
Förra veckan dominerades den svenska debatten av det så kallade REVA-projektet. Polisen beskrevs som rasistisk därför att den ställde frågor och kontrollerade identiteten på personer som misstänktes ha begått brott.
Svåra frågor ter sig dock ibland olika beroende på ur vilket perspektiv man betraktar dem. Skulle Sverige ha rasat över REVA-projektet dagen efter att filmen Lilja Forever visades på SVT? Förmodligen inte. Då skulle snarare kritiken handlat om att polis och gränspolis inte gör tillräckligt för att ta reda på människor som befinner sig i landet, utan myndigheternas vetskap.

Även här skulle man kunna använda rasistanklagelsen. Visst, det kan kanske kallas rasistiskt att ställa frågor på grund av någons utseende. Men vad ska vi kalla det när det offentliga Sverige vet att hundratals barn lever under svåra omständigheter, men ändå inte gör något?
En företrädare från anti-trafficking organisationen Ecpat formulerade problemet. Hade det här varit svenska barn tror jag att det hade varit betydligt mer ramaskri. Det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda.
Det är svårt att inte hålla med. Hade det varit blonda bullerby-barn som tvingats till snatteri, tiggeri eller prostitution hade ansvariga myndigheter fått helt andra krav på sig att agera. Men så länge det finns idéströmningar i samhället, mer eller mindre rasistiska, som säger att kulturell identitet är viktigare än mänskliga rättigheter, så blir det också enkelt att fjärma sig från de utsatta barnen.

Globalisering är något mycket bra. Men det är viktigt att komma ihåg vilka utmaningar som rättssamhällen ställs inför när fler människor rör sig över gränserna. För att kunna hantera fenomen som trafficking och barnhandel måste det finnas poliser som arbetar med att ställa obekväma frågor. De får inte hindras av rädsla för att uppfattas som rasister. I vissa lägen är det att inte ställa frågan som är rasistiskt.

Mathias Bred