Tack gode Gud för påsken

Ledare Artikeln publicerades

Det finns något befriande i att påsken ännu är en så pass andligt präglad högtid, i en sekulariserad tid när andra helger i hög grad har förvärldsligats och många inom kyrkan å sin sida politiserar tron.

Foto: Gorm,Kallestad

Påsken. I stora delar av västerlandet kan påskhögtiden inte konkurrera med julen, som har blivit årets stora familjehögtid. Men för kristendomen, som så att säga ligger bakom dem båda, är påsken den större festen, då man minns Jesus död på korset och hans uppståndelse på den tredje dagen – påskdagen.

Fråga svenskarna och ett inte ringa antal skulle nog tycka att det är en av årets tråkigare högtider. Här finns inget av julens överdådigt kulinariska frossande, eller ens något utväxlande av presenter. Inga av de nymodiga excesser i skräck som alltmer på grund av amerikaniseringen har börjat förknippas med Allhelgona. Inte heller samma måttlösa drickande som för många blivit huvudsyftet med både nyårsfirandet och midsommarafton.

Förvisso, barn klär ut sig till påskkärringar och det äts rikligt av påskgodis. Och nog har påsken dess traditionella maträtter den också. Men i det stora hela, och jämfört med många andra av våra traditionella högtider, har påsken fascinerande nog i hög grad behållit dess religiösa prägel. Påsken har inte drabbats av samma sekularisering och kommersialisering som kanske framförallt julfirandet.

Och skönt är väl det. Det är knappast av ondo att det fortfarande finns åtminstone någon högtid som inte går ut på att hänge sig åt basala instinkter, utan i stället kan ägnas åt att ta en paus från livets ekorrhjul för att möta livets stora frågor.

Kanske är det också just därför påsken har lyckats behålla dess religiösa karaktär. Den rör på ett så tydligt sätt vid några av de svåraste aspekterna av vad det innebär att vara människa, liksom det mest centrala i den kristna tron. Liv och död. Lidande, skuld och ondska. Guds närvaro och frånvaro, Jesus död och uppståndelse. Måhända behöver människan en högtid av detta slag. Att rucka på det andliga budskapet vore alltför vanvördigt till och med för en sekulariserad svensk på tvåtusentalet.

Låt vara att allt fler uppvisar bristande kunskaper om påsktiden. Många blandar ihop stilla veckan med påskveckan, och slutar hälsa varandra med ”glad påsk” när det egentligen är dags att börja. En märklig om än förståelig sammanblandning.

Att kunskapen om påsken minskar faller på mångas axlar, även om det väl främst får sägas vara kyrkans ansvar. Ibland tycks till och med många inom kyrkan undergräva sin egna tro. På samma sätt som många högtider har sekulariserats och kommit att präglas av materialism gör vissa kyrkliga företrädare något liknande genom att i stället politisera den kristna tron.

Ängsliga att inte framstå som världsfrånvända – ”You'll get pie in the sky when you die” – anstränger sig både präster och pastorer för att göra religionen relevant genom att, precis som alla andra, ha något att säga om typ klimatförändringar och migrationspolitik.

Men kyrkan behöver inte hitta något nytt och tidsenligt budskap för att bli relevant. Den har redan en unique selling point just i dess religiösa budskap, i förtätad form synligt i påsken. Något att begrunda.