Till demokrater i alla partier

Ledare
Foto:

Den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén slängde ut TV:n och sa i protest upp sig som avgiftsbetalare till public service, efter Athena Farrokhzads sommarprat i radions P1. Hade i stället en socialdemokratisk politiker gjort detsamma hade protesten varit historiskt följdriktig och kanske också betytt något.

Artikeln publicerades 25 juli 2014.

Ända sedan det socialdemokratiska partiets berömda Norrköpingskongress 1891 har det förts en kamp mot revolutionärer inom och utanför arbetarrörelsen. Då uppmanade Hinke Bergegren delegaterna att godkänna dolken som vapen i den sociala frigörelsen. Den initiala idémässiga närheten till anarkism, syndikalism och kommunism tvingade tidigt socialdemokratin att bevaka demokratins gränser mot personer och grupperingar som förespråkade våld som politisk metod. 1928, långt före IB-affären då den radikala vänstern åsiktsregistrerades i socialdemokratisk regi, upprättades en särskild organisation av partistyrelsen för att samordna kampen mot kommunismen.

Det är lätt att i efterhand döma arbetarrörelsen för att ha varit överdrivet paranoid. Åsiktsregistrering hör inte hemma i en rättsstat. Men om tillvägagångssättet var förkastligt var oron inte obefogad. Ett delat Europa och ett Moskva med lydstater och förgreningar in i partiväsendet i det demokratiska Väst var reella omständigheter och inga hjärnspöken.

Det sägs ibland att Sverige bara har en stor politiskt skiljelinje och att denna går mellan vänster och höger. Det är en sanning med modifikation. Socialdemokraterna har en lång tradition av att söka samarbete över blockgränsen, med såväl Bondeförbundet som nuvarande Centern och med Folkpartiet. Respekten för ”medkännande konservativa” fanns också med tidigt i arbetarrörelsens historia.

Kampen inom vänstern har på ett mycket påtagligt sätt stått mellan demokrater och dess raka motsats, de totalitära anspråkens anhang. Och det var på slagfältet svenska arbetsplatser segern vanns under 1930- och 1940-talen. Skotten i Ådalen illustrerar detta på ett tydligt sätt. Per Albin Hansson åkte aldrig på begravningen och gjorde de våldsamma demonstranterna medansvariga till att fem människor dog när militären öppnade eld.

Den nya identitets- och aktivistvänster Farrokhzad är en del av drivs av samma hat mot samhället och dess institutioner som 1970-talets revolutionära cellgrupper odlade, låt vara inbäddat i poesi, musik och känsloyttringar. Detta hat förtjänar att tas på allvar av demokrater i alla partier – inte minst inom en socialdemokrati som är på väg att bli förbisprungen av den nya radikaliserade vänstern.