Tyglad turism

Turismnäringen är en form av export och en viktig ekonomisk injektion för landet och särskilt landsbygden. Men, de ekonomiska möjligheterna innebär förstås att inte bara ansvarstagande aktörer lockas till branschen.

Det har de senaste åren blivit ett stående inslag att markägare och lokalbefolkning känner sig förbisedda eller ignorerade när mindre nogräknade entreprenörer använder sig av naturen för att generera ekonomiska värden. I vissa fall handlar det om att guider och turistgrupper inte spenderar några eller bara små summor i Sverige trots att de tar del av våra naturvärden. I andra fall har det handlat om att markägare inte mötts av respekt av aktörer som tjänar pengar på deras marker. I ytterligare ett par fall har markägare fått sin egendom skadad i samband med evenemang på deras mark.

Allemansrätten är en älskad rätt och ett uttryck för vår kultur. Trots att dess gränser inte finns uttryckta som lagparagrafer är den inte gränslös. Rätten är individuell men individen är förstås fri att ingå i grupper. Samtidigt har varje deltagare i en gruppaktivitet ett personligt ansvar för att inte skräpa ned eller skada naturen. Det är något som lätt faller bort om man betalar för sig och går in i ett kundförhållande till ett upplevelseföretag. Här behövs information.

Allemansrätten regleras främst genom praxis och skrivelser med lägre dignitet än lagstiftning. Det är uppenbart att den är anpassad för en annan tid och situation. Naturvårdsverkets allmänna råd för hur man skall gå till väga när man arrangerar större evenemang i naturen har rubriken ”Orientering och andra friluftsarrangemang” och är från mitten av nittiotalet.

Orienteringen är en stor och älskad folksport med tusentals utövare. En förutsättning för att deras verksamhet skall fungera är att man är samspelta med markägare. Det är tyvärr inte alla aktörer som har samma känsla för långsiktigt samarbete och samexistens.

Den nu presenterade utredningen landar i slutsatsen att branschen skall främja avtal med markägare och andra berörda aktörer. Det är förvisso frihetligt men otillräckligt då en tendens bland de nya naturturistföretagarna är att inte se sig om del av denna bransch. Regeringen behöver se till så att man inte hamnar steget efter ännu en gång.

Det behövs tydligare ramar för att se till så att naturen, äganderätten och allemansrätten inte tar skada i den guldrusch som just nu pågår i den svenska naturen. Om man fortsätter att tänja på en rättighet kan den till slut ta skada. Allemansrätten behöver kommuniceras och definieras tydligare för att skydda den.

Hållbarhet handlar om att ta med och ta hänsyn till alla perspektiv på en fråga. En hållbar naturturism måste bygga på att markägare och lokalbefolkning inte förfördelas.