Val 2018 med Anders Q Björkman

Ledare Artikeln publicerades

Aldrig har svenska medier varit så på alerten mot politisk desinformation som inför valåret 2018. Det är ju nu om någonsin viktigt att den politiska bevakningen och fördjupningen är saklig och objektiv. Ändå hörs en rejäl kortslutning bara några veckor in på året.

Foto: Björn Larsson Ask / SvD / TT

Det är Svenska Dagbladets kulturredaktion som uppbådat tid och kraft. Vikarierande chefen Anders Q Björkman vecklar ut en tio sidor lång artikel (sex sidor i papperstidningen) om den borgerliga föreningen Heimdal i Uppsala och erbjuder ett skolexempel på hur cynisk kampanjjournalistik kan förvrida politisk verklighet.

Under rubriken ”Så ska SD:s intellektuella ta över kulturen” och introduktionen ”Möt rörelsen av akademiker som vill göra sverigedemokratin till den nya socialdemokratin” brunmålas Heimdal i ett skräcksuggestivt bildspel som i syftet att presentera en Sverigedemokratisk studentförening inte lämnar något åt slumpen. Varje detalj, åtbörd och framför allt dunkel person som någon gång satt sin fot på en av föreningens öppna talarkvällar sys ihop till en passande konspiration.

Ja, passande, för att Föreningen Heimdal är Sveriges äldsta borgerliga studentförening, sedan 1891 och reportaget ingår i redaktionens serie ”Vart är konservatismen på väg?”. Heimdal underförstås vara det osvikliga tidstecknet på att svensk höger som bäst håller på att kompromettera sig inför valet.

Jag får mig också en släng av den mörka sleven. Jag har ju gudbevars både varit ordförande för Heimdal och senare som Göran Hägglunds talskrivare lanserat ”Verklighetens folk”. Men om det är jag som tänks svärta Heimdal eller tvärtom framgår inte riktigt.

Varje enskildhet i sig behöver inte vara fabricerad i sådana här slags reportage. Till exempel är den person som frejdigt utnämns till ”chefsideolog” onekligen ett problem för föreningen och tölpsnack förekom också på min tid. Men den godtyckliga sorteringen och summeringen av fakta talar sitt tydliga språk.

Ingen ansvarig på föreningen kommer till tals. Ordföranden Pontus Westerholm (centerpartist) intervjuades av journalisten men svaren passade inte så han fick inte vara med. Heimdal självt har dock lagt upp intervjun oavkortat på sin hemsida heimdal.nu.

Westerholm har också vänt sig till Anders Q Björkman och begärt genmäle. Jag har sett svaret och i det punkteras kort och effektivt artikelns teser: Heimdal stöder Alliansen. Man stöder inte Sverigedemokraterna. Påståendet att man skulle vurma för Rudolf Kjellén är nonsens. Att man bjudit in Jimmie Åkesson på en av talarkvällarna är för att man vill ha högt i tak, man till exempel bjudit in sådana som Gudrun Schyman tidigare. Och så vidare. Repliken har stöd av ett stämmobeslut på föreningen.

Men Björkman vägrar publicera det. Han erbjuder istället – en intervju. Han räknar sannolikt kallt med att en anmälan till Pressombudsmannen kommer att missa målet eftersom det oftast är namngivna personer som vinner sådana tvister och Westerholm, ja han förekom ju inte i reportaget!

Ungefär samtidigt meddelas att journalisten i fråga tilldelas Dagens Nyheters kritikerpris Lagercrantzen, med motiveringar som ”upplöser gränser mellan verk och person” och ”…nya och stilfulla former för intervjuer, berättelser…”

Hade ens Strindberg kunnat prestera en sådan svart fars?

Magplask förekommer förstås även i vår bransch. Men här är det något ytterligare som skaver: Vad skiljer egentligen Björkmans arbetsmetoder från de hos en ordinär hatsajt?

Sådana sajter är aldrig intresserade av att objektivt skildra verkligheten. Tvärtom, de skapar den såsom de vill ha den. Genom ett ideologiskt disciplinerat urval av företeelser komponerar de obehagliga mönster av samhällshot och konspirationer.

Anekdot läggs vid anekdot, hörsägen vid hörsägen, association vid association och till slut frambesvärjs en helt deformerad och i genuin mening osann bild av verkligheten. En som upphovsmakarna säger sig förfäras över men i själva verket är psykologiskt beroende av.

Vilka av sådana sajter kan med skickliga insinuationer inte mana fram bilden av judars dolda makt i media? Hur de till exempel samlar sig i hemliga nätverk för att ”ta över kulturen” för att låna Anders Q Björkmans slogan?

I vänstertidningen Dagens Arena skriver en av dess medarbetare apropå ett ”suveränt söndagsreportage” i Svenska Dagbladets kulturdel om Heimdal, om det läskiga i att demokratimotståndaren Rudolf Kjellén är i ropet hos ”nykonservatismen” och hur det tidigare moderatdominerade Heimdal, ”numera med en uttalad nationalistisk och SD-vänlig inriktning” och högern i allmänhet förebådar ett hot mot demokratin.

Det är inte verkligheten som beskrivs. Verkligheten finns svart på vitt i Heimdals egen utsaga. Men i det politiskt reproducerande rummet sprids nu ändå en alternativ verklighet. Och för varje klick bort från den egentliga källan vinner förstås den nya sanningen kraft.

I skrivande stund är ledaren i Dagens Arena den mest lästa i tidskriften och Socialdemokraterna annonserar att Moderaterna och Sverigedemokraterna är huvudmotståndare i valet eftersom dessa gemensamt hotar samhällsbeståndet.

Den politiska verkligheten håller på att böjas. Men det är inte Fria Tider eller Dispatch International som står för konststycket utan Anders Q Björkman, sittande mitt i etablerade medias hjärta.

Medievalåret 2018 kunde ha börjat bättre.