Välfärd på fel spår
Problemets kärna är att välfärdssektorn i dess nuvarande tappning är omöjlig att vidmakthålla på sikt. På grund av befolkningsutvecklingen kommer den så kallade produktionen av vård, skola och omsorg att behöva öka mycket snabbare fram till 2035 än den har gjort under de senaste tio åren.
Samtidigt sker den snabbaste befolkningsökningen i åldersgrupper, yngre och äldre, där utgifterna för välfärdstjänster är mycket större än skatteinbetalningarna. ”Den demografiska utvecklingen vi nu står inför tenderar ... att försämra det offentliga sparandet”, skriver regeringen diplomatiskt.
Under perioden 2018-2035 uppgår kommunsektorns demografiskt bestämda rekryteringsbehov till 221 000 personer. Det är mer än hälften av den totala beräknade sysselsättningsökningen under denna period. Mer än varannan person som kommer i arbete, ska alltså göra det i offentlig sektor. Även om pengarna hade funnits finns ingen chans att rekrytera så många människor.
Oförändrad personaltäthet är alltså omöjlig. Högre personaltäthet, som tenderar att vara det socialdemokratiska svaret på hur välfärdssektorn ska utvecklas, är ännu mer omöjlig. Lösningen pekas dock också ut i propositionen: att producera de skattefinansierade tjänsterna på ett mer effektivt sätt. Vad krävs för att färre lärare ska kunna förmedla mer kunskap? Hur långt kan digitaliseringen drivas i äldreomsorgen? Hur kan sjukvården bli mindre personalintensiv?
Sveriges kommuner och landsting har tidigare varnat för att satsningar på ökad personaltäthet växlar in välfärdssektorn på fel spår. Trots att all politik på området saknas, bekräftar regeringen i alla fall analysen. I detta sammanhang kommer man inte att med statsministerns bevingade ord kunna säga att vi har varit naiva.