Var är politikers realism?

Ledare

I går fylldes medierapporteringen av explosioner. I Malmö utlöstes två detonationer under natten mot torsdagen, bara någon kilometer från varandra. Polisens nationella bombskydd hade inte tid att rycka ut direkt, för det var en ytterligare bomb i Landskrona samma natt. Och i Värnamo har flera bilexplosioner inträffat den senaste tiden, och just natten mot torsdagen kulminerade det hela med skottlossningar såväl mellan kriminella som mot polis.

Foto: Johan Nilsson/TT

Vidare rapporterar Trygghetskommissionen att organiserade stölder och it-bedrägerier ökar men att rättsväsendet inte hänger med. Och för några dagar sedan inträffade ett mordförsök på en skola i Stockholm: två elever till sjukhus och en elev anhållen. Enligt ett skyddsombud för lärarna finns det ett stort mörkertal vad gäller våld och hot i skolorna. Och inte bara från elever, även från deras föräldrar: ”De vill prata med läraren och väljer att ta med sig flera vuxna, släktingar, vad som. De tar sig in på skolgården för att ta sig till läraren och prata.”

En sådan här sorts lista kan förstås göras hur lång som helst. Men saken är att det blir lättare och lättare att upprätta den. Den är där på några sekunder, det är bara att slänga en snabb blick på nyhetsflödet.

Är det därför förvånande att svenska folket anser att Sverige är på väg åt fel håll, vilket opinionsföretaget Inizio igår rapporterade? Nära sex av tio anser numer detta, vilket är betydligt fler än då Inizio mätte detta senast. Endast nitton procent tycker landet är på rätt väg och resten är osäkra.

Regeringsförhandlingarna, regeringsförhandlingarna, hörs det bland kommentarerna. Underförstått att det får vara slutförhandlat nu så att folk får upp modet igen. Och det kan man ju hålla med om. Men även om de nu syr ihop en regering så kan man faktiskt tänka sig att det finns mer substantiella förklaringar till att folk blir pessimister. Som just den accelererande brottsligheten.

Eller den kommande lågkonjunkturen – utan att speciellt många jobb har skapats i den långa högkonjunkturen. Eller den kommande kostnadsexplosionen i kommunerna som en följd av migrationen. Eller de usla skolresultaten. Eller bostadsbristen. Eller skuldberget.

Det kan behöva påpekas, såhär några förmodade dagar före en uppgörelse om en ny regering, att en sådan i sig inte alls är avgörande för vad folk tror om framtiden. Det är arten av de problem en sådan har framför sig det handlar om.

De problemen håller på att växa Sverige över huvudet och det är med all sannolikhet det som märks i Inizio. Det kallas realism. Det är ett förhållningssätt som svenska folket uppenbart inte delat med sina valda företrädare under de senaste fyra månaderna. Då hade vi redan haft en regering. För då hade de insett att det är viktigare att oroa sig över explosioner än över Sverigedemokraterna.