Varen avundsjuke

Ledare Artikeln publicerades

Förmögenhetsskatt, värnskatt, marginalskatt, fastighetsskatt. De som gjort bra ifrån sig och nått framgång har över tid dignat under många och tunga pålagor. Dessa har motiverats inte bara av ett uttalat socialistiskt rättvisebegrepp utan även av en mer outtalad och allmän missunnsamhet. Den evinnerliga och ofta hätska fixeringen vid ”de rika” och deras göranden har onekligen sin upprinnelse i avundsjuka snarare än i omtanke om samhällets mindre bemedlade.

Foto: GÖRAN GUSTAFSON

Den svenska avundsjukan sträcker sig längre tillbaka i tiden än de flesta tror. Redan på fjortonhundra- och femtonhundratalen lade Erikskrönikan och ärkebiskopen Johannes Magnus märke till detta kollektiva karaktärsdrag, som därefter fortsatt att uppmärksammas av olika iakttagare.

Vid sjuttonhundratalets mitt reflekterade en tysk besökare, ekonomen Johann Beckmann, över svenskarnas avundsamhet som han ansåg vara skälet till att Carl von Linné beskylldes för högmod. Nästan ett sekel senare skrev romantikern Vilhelm Fredrik Palmblad om den omvittnade svenska avundsjukan, som han tillmätte gamla anor.

Avunden är en av de svenska laster Verner von Heidenstam identifierar i novellsamlingen Karolinerna, utgiven inemot artonhundratalets slut. Den lyfts fram i en beskrivning av skrift i Riddarholmskyrkans takvalv: ”Sex hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges olyckor: egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. De sista orden lyste blodröda, endast orden om föraktet för lagarna hade bleknat och voro nära nog utplånade”.

En bit in på nästa århundrade framställde statistikern Gustav Sundbärg avundsjukan som en utpräglat svensk egenskap. Han observerade att man nog inte hade något problem med att Sverige vann ära, anseende och rikedom så länge ingen enskild svensk – i synnerhet ingen man själv kände – gjorde det.

Jantelagen och dess rigida föreskrifter om konformism är förstås intimt förknippade med avundsjukan. Båda kan åtminstone delvis förklaras med de kärva levnadsomständigheter som länge präglade Sverige. Det kalla klimatet och en därur springande resurssvaghet ställde hårda krav på sammanhållning och likformighet. Denna mentalitet har sedan fått eget liv och gått igen i det socialdemokratiska folkhemmet.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten kan sägas vara det mest fullödiga uttrycket för den svenska konformismen och avundsjukan. Där sammanstrålar också den nedärvda svenska avundsamheten med socialismen. Avundsjukan har kommit att institutionaliseras, framför allt i skattesystemet.

Heidenstam avslutade sin betraktelse över orsakerna till Sveriges elände med frågan ”Vad, skulle månne en dag alla orden stå utslätade?” Med tanke på den svenska avundens djupa historiska rötter lär dagen då dess blodröda ord förbleknar ligga mycket långt borta, om den någonsin kommer.