Vart bär det hän, miljöpartister?
Det finns en uppenbar paradox i att klimatfrågan aldrig tidigare varit en så stor del i det offentliga samtalet, samtidigt som stödet för det parti som gjort klimatet till sin enda prioriterade fråga fortsätter dala. Det är heller inte bara valresultat och partisympatimätningarna som pekar på partiets problem. Gång på gång ligger partiets båda språkrör också i bottenskiktet vad gäller förtroendesiffror (nu senaste Demoskops mätning, publicerad i Expressen 12/1).
Så, vad är problemet? I grund och botten är Miljöpartiet ett parti som styrs av känslor och livsstilsposering. Det sägs gång på gång att Miljöpartiet behandlats styvmoderligt av Socialdemokraterna under åren i regeringsställning. Det är inte en rättvisande bild. Det är inte Socialdemokraterna som satt Miljöpartiets politik på undantag, utan verkligheten. I regeringsställning går det inte längre att vifta med kolbitar, enbart möta integrations- och migrationsproblem med fluffiga människorättsfraser eller tala om att ”fixa skolan” på hundra dagar. Miljöpartiet klarade helt enkelt inte av mötet med verkligheten.
Vilka slutsatser skall partiet dra av detta? Å ena sidan är ett parti som inte söker den verklighet som regeringsmakten innebär totalt irrelevant. Den som enbart trånar efter radikala oppositionsplakat bör syssla än något annat än partipolitik. Å andra sidan torde det stora väljartappet leda till någon form av omprövning av de gångna årens strategi.
Någon sådan omprövning verkar utebli. Den fyrpartiuppgörelse som partiet nu accepterar innebär inte bara att partiet tvingas in i regeringsbildningens kompromissande, utan också att partiet köper en lång rad borgerliga reformer.
Att det pågår en svekdebatt inom partiet från de grupper som vill något annat än fortsatta steg mot avradikalisering är därför inte speciellt konstigt. Partiveteraner som Carl Schlyter (tidigare riksdagsledamot, tidigare europaparlamentariker) och Annika Lillemets (tidigare riksdagsledamot) rev sina partiböcker i protest mot fyrpartiöverenskommelsen.
Men det finns en paradox även i avradikaliseringstrenden; för även om partiet tvingats köpa allt fler bitar av den faktiska verkligheten, så är det inte radikalerna som lämnat partiet. Tvärtom faktiskt. Vänsterlutningen bland de miljöpartistiska väljarna är större än någonsin tidigare. Åtta av tio väljare som gav partiet sin röst i riksdagsvalet 2018 definierar sig som vänster. Det är en större vänsterlutning än hos de socialdemokratiska väljarna.
På vilket sätt förvaltas dessa vänsterväljares förtroende genom den politiska agenda som inryms inom det omtalade sjuttiotrepunktsprogrammet? Även denna mandatperiod ser ut att bli tuff för Miljöpartiet. EU-valet i maj kan bli en första kalldusch.
