Vems EU-politik skall Kuhnke driva?
För att förstå detta behöver man också förstå att förra EU-valet skedde i en annan tid. Miljöpartiet pikade i opinionen våren 2014, vilket alltså skedde parallellt med det förra EU-valet. Resultatet blev partiets genom tiderna högsta valresultat. De fick fyra Europaparlamentariker, att jämföra med exempelvis Moderaterna som fick tre.
Det är en utgång som är mycket svår att tänka sig idag. Miljöpartiet har förvisso en naturlig (om än oförtjänt) fördel i att klimatfrågan är så pass EU-styrd, och därför kommer prägla valrörelsen. Men det är samtidigt svårt att se att partiet kommer klara av att erövra fler än två mandat när vallokalerna stänger den 26:e maj nästa år. Om ens det, gränsen för två mandat beräknas ligga runt åtta procent (beroende på hur rösterna fördelar sig mellan partierna).
Det här vet naturligtvis Miljöpartiet om. Deras beslut är därmed ett kraftigt underkännande av samtliga de sittande fyra parlamentarikerna. De personer som ledde partiet i den valrörelse som gett dem den högsta procentsiffran någonsin, och sedan dess förvaltat denna framgång, kastas ut.
Hur skall man förstå detta? Ett sätt att tolka det är att Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren anses vara dragplåster det lilla krisande ytterlighetspartiet inte har råd att välja bort. Detta då i kontrast till sittande parlamentariker vars namn knappast ens ringer en klocka hos genomsnittsväljaren. Namn som Max Andersson och Linnéa Engström.
Ett annat sätt att tolka det skulle kunna vara att Miljöpartiet är missnöjda med att partiet i Bryssel ständigt avviker från partiet i Stockholm. När den regering Miljöpartiet ingår i säger nej till att utöka EU:s befogenheter på skatteområdet, kritiserar Miljöpartiet i Bryssel de borgerliga Europaparlamentariker som ger deras egen regering stöd. När Miljöpartiet i riksdagen och regering ger klartecken till bruk av växtbekämpningsmedel så är partiets representanter i Bryssel ute på gator och torg för att protestera mot det egna partiets linje. Liknande scener har utspelat sig rörande exempelvis handelspolitiken, vapenfrågor och livsmedelsreglering.
När nu partiet om några månader går in i en EU-valrörelse är det därför högst oklart vilken politik de skall driva. Om namnet Alice Bah Kuhnke också blir det förstanamn hon är föreslagen som, vems politik skall hon företräda? Den politik hon i egenskap av statsråd representerat under fyra år, eller den politik hennes partikamrater i Europaparlamentet drivit?
En fråga som säkerligen kommer leda till en del huvudbry för övergångskulturministern under de intensivstudier av EU-politik som hon nu rimligen ägnar de kommande månaderna åt.
