Vi behöver en rätt till självförsvar

Ledare Artikeln publicerades

Idén om ett statligt våldsmonopol härrör från ett blodsbesudlat diktaturens kreatur och en tysk vetenskapsman, skriver idéhistorikern Lars F Eklund.

Vim vi repellere licet. Det är tillåtet att slå tillbaka våld med våld. Orden är ur Digesta, en del av kejsar Justinianus stora lagverk Corpus Iuris Civilis och slår fast den enskildes rätt till självförsvar mot brottsliga angrepp. Denna rätt har setts som en naturlig rättighet som staten inte skall fingra på i alla den västerländska rättstraditionens källflöden. Förutom den romerska rätten återfinns den i den katolska kyrkans kanoniska rätt från Decretum Gratiani och framåt .

Tillsammans bildade de under medeltiden den gemensamma europeiska rätten, Ius Commune, genom vilken rätten till självförsvar kom att återspeglas i rikenas lagar, såsom i tyska Sachsenspiegel.

Thomas av Aquino preciserade dess innebörd och begränsningar i sin Summa Theologiae, II-II, Q 40.

I den anglosaxiska Common Law–traditionen är den självklar. Sir Edward Coke talade på 1600-talet om rätten att med vapen freda sig i sitt eget hus och Sir William Blackstone såg den som en aspekt av den naturliga rätten till självbevarande.

Den finns också uttalad i den upplysningstida liberala traditionen, såsom hos John Locke som kallar den en naturlig rättighet staten måste respektera. Den humanistiske straffrättsreformatorn Cesare Beccaria varnade i Dei delitti e delle pene, kap 40, för att beröva vanliga medborgare möjligheten att inneha vapen för självförsvar eftersom det bara skulle gynna förbrytarna och i förlängningen kanske också utgöra ett hot mot den medborgerliga friheten.

Att förbjuda allmänhetens legitima bruk på grund av någras missbruk ansåg han vara typiskt för dålig lagstiftning. Den västerländska rättstraditionens väsentliga flöden; den romerska rätten, den kristna kyrkans normer och den upplysningstida liberalismen har alla varit eniga om rätten till självförsvar, dess innebörd och begränsningar. I vår tid är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Art. 2 stycke 2) tydlig med att våld nödvändigt för att skydda någons liv mot ett olagligt angrepp inte är ett brott mot rätten till liv. Snarare är det en naturlig följd av den rätten.

Mot denna massivt entydiga bakgrund borde ju allt då vara gott och väl. Men det är det inte. För 1919 publicerade den tyske sociologen Max Weber uppsatsen Politik als Beruf. Däri lanserar Weber tesen om det statliga våldsmonopolet. Med gillande citerar han massmördaren och terrororganisatören Leo Trotskijs ord att ”staten grundar sig på våld”. Våld är, enligt Weber, den verksamhet som specificerar den moderna staten som organisation och som skiljer den från andra organisationer. Den skall ha monopol på fysiskt våld, och erkänner inte en individuell rätt till sjävförsvar som staten måste respektera.

Vi har alltså å ena sidan hela den västerländska rättstraditionen, å andra sidan ett blodbesudlat diktaturens kreatur och en tysk vetenskapsman, av vilka historien lärt oss att man kan förvänta sig vad som helst. Var hämtar då det svenska politiska och rättsliga systemet – från höger till vänster - vägledning i frågan om rätten till självförsvar?

Man önskar att man blivit förvånad då man konstaterar att den svenska staten sällar sig till Trotskij och Weber och bejakar det totala statliga våldsmonopolet. Följaktligen erkänner Sverige inte uttryckligen självförsvar som en grundläggande individuell rättighet. De för lekmannen svårtolkade stadgandena om nödvärn i BrB:s 24: e kapitel mildrar, men löser inte, detta problem.

Vi behöver en tydlig lag som erkänner, hävdar och avgränsar själförsvaret som rättighet, innefattande rätten att hjälpa en medmänniska som utsätts för ett brottsligt angrepp. Som en följd bör lagstiftaren också fundera igenom vapenlagens reglering av vapeninnehav för personskyddsändamål. För en rättighet töms på sitt innehåll om man totalt förbjuder redskapen för att kunna utöva den.