Vi behöver en rätt till självförsvar

Ledare

Idén om ett statligt våldsmonopol härrör från ett blodsbesudlat diktaturens kreatur och en tysk vetenskapsman, skriver idéhistorikern Lars F Eklund.

Artikeln publicerades 21 april 2016.

Vim vi repellere licet. Det är tillåtet att slå tillbaka våld med våld. Orden är ur Digesta, en del av kejsar Justinianus stora lagverk Corpus Iuris Civilis och slår fast den enskildes rätt till självförsvar mot brottsliga angrepp. Denna rätt har setts som en naturlig rättighet som staten inte skall fingra på i alla den västerländska rättstraditionens källflöden. Förutom den romerska rätten återfinns den i den katolska kyrkans kanoniska rätt från Decretum Gratiani och framåt .

Tillsammans bildade de under medeltiden den gemensamma europeiska rätten, Ius Commune, genom vilken rätten till självförsvar kom att återspeglas i rikenas lagar, såsom i tyska Sachsenspiegel.

Thomas av Aquino preciserade dess innebörd och begränsningar i sin Summa Theologiae, II-II, Q 40.

I den anglosaxiska Common Law–traditionen är den självklar. Sir Edward Coke talade på 1600-talet om rätten att med vapen freda sig i sitt eget hus och Sir William Blackstone såg den som en aspekt av den naturliga rätten till självbevarande.

Den finns också uttalad i den upplysningstida liberala traditionen, såsom hos John Locke som kallar den en naturlig rättighet staten måste respektera. Den humanistiske straffrättsreformatorn Cesare Beccaria varnade i Dei delitti e delle pene, kap 40, för att beröva vanliga medborgare möjligheten att inneha vapen för självförsvar eftersom det bara skulle gynna förbrytarna och i förlängningen kanske också utgöra ett hot mot den medborgerliga friheten.

Att förbjuda allmänhetens legitima bruk på grund av någras missbruk ansåg han vara typiskt för dålig lagstiftning. Den västerländska rättstraditionens väsentliga flöden; den romerska rätten, den kristna kyrkans normer och den upplysningstida liberalismen har alla varit eniga om rätten till självförsvar, dess innebörd och begränsningar. I vår tid är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Art. 2 stycke 2) tydlig med att våld nödvändigt för att skydda någons liv mot ett olagligt angrepp inte är ett brott mot rätten till liv. Snarare är det en naturlig följd av den rätten.

Mot denna massivt entydiga bakgrund borde ju allt då vara gott och väl. Men det är det inte. För 1919 publicerade den tyske sociologen Max Weber uppsatsen Politik als Beruf. Däri lanserar Weber tesen om det statliga våldsmonopolet. Med gillande citerar han massmördaren och terrororganisatören Leo Trotskijs ord att ”staten grundar sig på våld”. Våld är, enligt Weber, den verksamhet som specificerar den moderna staten som organisation och som skiljer den från andra organisationer. Den skall ha monopol på fysiskt våld, och erkänner inte en individuell rätt till sjävförsvar som staten måste respektera.

Vi har alltså å ena sidan hela den västerländska rättstraditionen, å andra sidan ett blodbesudlat diktaturens kreatur och en tysk vetenskapsman, av vilka historien lärt oss att man kan förvänta sig vad som helst. Var hämtar då det svenska politiska och rättsliga systemet – från höger till vänster - vägledning i frågan om rätten till självförsvar?

Man önskar att man blivit förvånad då man konstaterar att den svenska staten sällar sig till Trotskij och Weber och bejakar det totala statliga våldsmonopolet. Följaktligen erkänner Sverige inte uttryckligen självförsvar som en grundläggande individuell rättighet. De för lekmannen svårtolkade stadgandena om nödvärn i BrB:s 24: e kapitel mildrar, men löser inte, detta problem.

Vi behöver en tydlig lag som erkänner, hävdar och avgränsar själförsvaret som rättighet, innefattande rätten att hjälpa en medmänniska som utsätts för ett brottsligt angrepp. Som en följd bör lagstiftaren också fundera igenom vapenlagens reglering av vapeninnehav för personskyddsändamål. För en rättighet töms på sitt innehåll om man totalt förbjuder redskapen för att kunna utöva den.

Läsarnas kommentarer

Din kommentar tillhandahålls av Disqus och ska ej betraktas som redaktionellt material. Genom att kommentera på Smålandsposten så godkänner du samtidigt våra regler.

På smp.se är det möjligt att kommentera vissa artiklar. Dock tar vi bort möjligheten att kommentera artiklar med rättsrelaterat innehåll, till exempel domar och åtal. Vi hade den möjligheten tidigare, men fick då mängder med kommentarer med innehåll som vi inte kunde publicera.

För att kunna kommentera måste du ha ett användarkonto hos Disqus, vars verktyg för kommentarer används på smp.se. På tider då Smålandspostens webbredaktion inte är bemannad går det inte att kommentera artiklar på smp.se

smp.se tillämpar eftermoderering av läsarkommentarerna. Det innebär att den som skriver en kommentar får den publicerad i det närmaste omedelbart, men att kommentaren senare kan komma att modereras bort om den inte lever upp till riktlinjerna för läsarkommentarer på smp.se.

Det innebär också att vid publiceringen är det den som skrivit kommentaren som är juridiskt ansvarig för dess innehåll och därmed kan bli anmäld för exempelvis förtal. Efter modereringen är det ansvarig utgivare på Smålandsposten som bär det juridiska ansvaret.

Läsarkommentarer - riktlinjer

Vi har högt i tak.

Vi har en tillåtande grundinställning.

Vi vill att användarna ska komma till tals.

Men

Vi tillåter inte läsarkommentarer i samband med rättsrelaterade artiklar.

Vi publicerar inte läsarkommentarer där någon anklagas för brottslighet.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara osanningar.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara faktafel.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med synpunkter eller åsikter som inte är relevanta för den diskuterade artikeln.

Vi publicerar inte läsarkommentarer om etnisk grupp, kön, sexuell läggning, politisk tillhörighet, yrke eller religion om det saknar betydelse i sammanhanget

Vi tillåter kritik mot personers handlingar och beslut. Etiska spelregler gäller.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppgifter som vi av etiska skäl undvikit att publicera i den diskuterade artikeln.

Vi kan publicera länkar till andra webbplatser, men de ska vara relevanta för den diskuterade artikeln.

Vi rättar inte grammatiska fel, stavningsfel, meningsbyggnadsfel mm i läsarkommentarerna.