Vi behöver kulturpolitiker med kompetens

Ledare Artikeln publicerades

Man kan förstöra en plats eller en miljö genom att tillföra saker lika väl som genom att ta bort saker. En självklarhet, kan det tyckas, men en som förtjänar att påpekas.

Efter rivningsraseriet på 1960- och 1970-talen och debatterna då, så är medborgarna idag ganska alerta när grävskoporna åter hotar kulturvärden. Däremot reagerar många för sent när en värdefull miljö plötsligt belastas med en ny hiskelig byggnad eller ett vedervärdigt konstverk.

Problemet accentueras av att även byggnader och konstverk som i sig har värden och kvaliteter likväl kan orsaka stor skada på fel plats. Ett tydligt internationellt exempel är den glaspyramid som nu skämmer den annars vackra platsen framför Palais du Louvre, men som hade varit helt okej som busskur ute i La Defense. Det finns exempel i Växjö också. I hela Sverige.

Hur bör då medborgarna möta slikt elände? Vilken är deras roll när det gäller det offentliga rummet och dess konstnärliga gestaltning? I dag tillåts medborgarna på sin höjd "tycka till", som kommunföreträdare nyligen skrev, om offentlig konst. Tycka till, minsann. Vad avser offentlig konst är det i en demokratisk rättstat självklart medborgarna och deras valda ombud - och inga andra - som i sista hand skall ha rådighet över vad som placeras ut. Även det konstnärliga innehållet är i deras hand. Det offentliga rummet är ju deras.

Detta kolliderar i vår tid, med dess ovilja att formulera vad som är respektive inte är konst och följaktligen vad som är bra eller dålig konst, tyvärr med vad som kallas ett institutionellt konstbegrepp. Konst är enligt det helt enkelt det som de verksamma inom konstsvängen - konstnärer, kritiker, gallerister, konsulter, kulturbyråkrater - för närvarande sysslar med.

Samtidskonst. Begreppet är uppenbart cirkulärt och absurt. Men det dominerar i praktiken och det har den för de aktiva i kultursvängen attraktiva fördelen att vanliga medborgare strukturellt, definitionsmässigt, skärs av från frågan om vad som är bra konst. De får på sin höjd tycka till. Och om deras tyckande speglar irritation, besvikelse, ledsnad, ilska, rentav sorg - då har man lyckats! Konst ska ju "väcka känslor".

Medborgarna måste ta tillbaka makten över den offentliga konsten, och början på det är att ta makten över sina egna valda kulturpolitiker. Ställ krav. Även på konstnärligt innehåll. Tusenden äro de medborgare som vet och förstår mer om konst än mången i konstsvängen gör.

Politikerna är ansvariga för det offentliga, och ska kunna hållas ansvariga. Politik handlar ytterst om idéer och värderingar, och offentlig konst är materialiserade idéer och värderingar. Så frågan är vilkas.

Politiken ska inte tillåtas gömma sig bakom så kallade sakkunniga. Vad betyder det ordet, när konst kan betyda lite vad som helst? Ett exempel från Mellansverige: En konstpedagog, kurator och utredare anlitad av många förvaltningar. Och konstnär. Det första konstverket som presenteras på personens hemsida är en kubikmeter staplade dambindor. Verkets namn: Det blöder. Vad kan gå fel med sådana sakkunniga?

Vi behöver kulturpolitiker med kompetens och förmåga att ta ställning själva. Och som känner sitt ansvar inför medborgarna. Men vi har långt till forna tiders kunniga offentliga beställare och mecenater. Än påminner kulturpolitikerna mest om sagans kejsare. Åtminstone i smaken för nya kläder.