Ta tag i miljöskandalen i Böksholm

Ingen vet vart tunnorna tog vägen. Först efter elva år visades några kvitton upp som skulle bevisa att de omhändertagits proffsigt.

Ovanstående är en mycket kort beskrivning av vad Kennerth Björn, då regionalt huvudskyddsombud på Byggnadsarbetarförbundet, kan berätta. Han följde rivningen och försökte påtala hur illa sprängningen sköttes. Till slut kom Arbetarskyddsstyrelsen på visit, men hade inget lagstöd för ingripande, sa de.

När jag lyssnar och läser om denna otroliga skandal, så känner jag igen maktlösheten hos alla som på något sätt försökt få till stånd undersökningar av vad som finns i vattnen och i marken efter 79 års utsläpp: Det gäller boende i bygden, arbetarna, bönderna och andra med intresse för miljön. Vad finns det i rivningsmassorna som tippades dels i reningsbassängerna inom fabriksområdet, dels i sedimenteringsdammar väster om vägen mot Ramkvilla, där asbesten till exempel hamnade? Mycket initierad beskrivning av vad som tömdes ut finns i Trygve Bångs bok Modersuggan och det osynliga lort-Sverige (Frivolt förlag, 2012).

Nåväl. Nu är det drygt 30 år senare. Varför gräva i skiten? Ja, en anledning är att en deponi blir allvarligt miljöhot om 30–50 år. En annan att graden av gifter inte är kända och inte heller hur mycket som läcker ut i vattensystemen. Hög tid att ta reda på detta och vara beredda på sanering enligt min mening!

Det är väl ändå minimum i denna historia om hur privata ägarna till bruket förgiftat ett område och som avslutning på en lönsam era sprängt resterna i luften, en vad jag förstår i såna här sammanhang mycket ovanlig men billig metod att bli av med något obehagligt.

När sockenrådet i Drev-Hornaryd denna höst skrev till Länsstyrelsen och hemställde om nya undersökningar av mark och vatten, så blir svaret nej.

Inga nya fakta har rubbat bedömningen och riskklassningen, från klass 1, mycket stor risk, till 2, stor risk kvarstår. Det betyder att den instans som återstår är Växjö kommun. De som i detta fall är ytterst ansvariga (de två ägarna genom åren) kan vi glömma i sammanhanget.

Ett förslag är att samla experter, befolkning och tänkbara finansiärer (Naturvårdsverk, EU) och göra ett program för undersökningar, som kan ligga till grund för sanering i Böksholm såväl som liknande deponier i Sverige och Europa. Blunda hårt eller öppna ögonen i hälsosamma och hållbara miljöer?

Carin Högstedt (V)