Det har varit lite dokusåpa

Och under dessa fem veckor har det hunnit växa fram vanor. Personer som kommer så gott som dagligen. Som inte bara har lärt känna mig utan även varandra. För det mesta har det varit fantastiskt roligt, även om jag ska erkänna att det är oerhört jobbigt att vara trevlig hela tiden oavsett vilka påhopp man får ta emot.

Men jag har under dessa veckor förstått idén med dokusåpa. Det är omöjligt att spela en roll under en längre tid. Till slut blir man sig själv. Jag kan inte säga att ni har lärt känna den privata Elisabeth Anderberg, men den Elisabeth som mina kollegor ser varje dag.

För roller spelar vi alla. Vi är en person på jobbet, en hemma, en med vänner, en med respektive och en när vi ensamma. Och så är det säkert för politikerna också. Fredrik Reinfeldt anses som väldigt lugn och eftertänksam man på sitt arbete. Hemma kanske han är en riktig skojare som kan gå bananas riktigt och slänga ur sig både det ena och det andra utan att tänka efter en sekund. Mona Sahlin sägs vara statsmannamässig i sitt sätt som politiker. Hemma kanske hon går omkring i vinröd velourdress och utför hinduisk yoga. Men spelar det någon roll?

Valet detta år har handlat mycket om personer. Hur är de? Är de förtroendeingivande? Och så säger man sig inte kunna rösta på det ena eller det andra partiet på grund av hur EN person är. Är det rätt? Tänk om personen är en helt annan på hemmaplan, har vi förtroende då? Som den yrkesmässiga Elisabeth kan jag tycka att folk är ytliga i sin bedömning av politik i dag. Som den privata kan jag förstå att man vill känna igen sig själv. Livet i stugan har varit lite dokusåpa och så har säkert även valet varit för alla inblandade.

I morgon håller vi sista debatten utanför Palladium som vi hoppas ska innehålla lite överraskningar, vi finns i stugan under några timmar innan vi slår igen. Jag hoppas ni kommer och ställer era frågor.

Elisabeth Anderberg