När träningen blir ett tvång

Det fanns en tid när jag alltid tränade med pulsklocka, hade koll på sträckor och tider och att jag fyllde på med kolhydrater och proteiner på lämpligt sätt.

Men efter att jag hade kört ännu hårdare i den brantaste uppförsbacken i Fyllerydsskogen brast den ömma hälsenan. Då brast också strängen i den båge jag spänt med sikte på en tid väl under två timmar på halvmaran.

Jag har inte spänt den igen. Tränar nu mera mest för att hålla mig hyfsat frisk. Inte så långt, inte så fort. Pulsklockan har slocknat för gott. Och det är inte så noga med tiderna. Känns det bra får det vara bra. Det är helt OK det också.

Det finns ytterligheter som är betydligt mer extrema. På dagens Inblickssidor berättar Jan Bärtås och Filip Sjöfors om Ida Bladh-Johansson. För henne har löpningen blivit ett tvångsmässigt beteende.

Hon har ökat dosen så mycket att hon har svårt att träna tillräckligt för att få den där euforisk känsla av välbefinnande. Hon springer mer än tre mil varje dag och mår mest illa av det, men om hon inte springer mår hon också dåligt.

Vi publicerar inte reportaget­ för att lyfta fram Ida Bladh-Johanssons olycka, utan hennes insikter när hon ser andra människor som också hetstränar.

– I dagens samhälle är en person som tränar duktig i andras ögon. Men det blir ett beroende som senare skulle trasa sönder mig. Det är framförallt de som lever allra närmast mig som sett hur det skadar mig. För omgivningen har det varit ett enda stort ­skådespel, lite smink och ett leende kan dölja mycket. Jag var och är expert på att dölja mitt mående.

Johan Persson är nyhetschef

på Smålandsposten och samtalar här med läsare.