En "gammal skrutt" med ett väldigt inre liv

Den gamla kvinnan är ensam kvar efter ett långt och lyckligt äktenskap. Barnen försöker få in henne på ett äldreboende, men hon vill bo kvar i det av maken byggda huset och ostörd ägna sig åt att frammana hans närvaro.

– På utsidan är hon stilla, sliten och sur. Det som jag tror att boken har gjort är att lyfta fram hennes inre liv och visa att det fortfarande är ett rikt universum, det väldiga inre livet hos en gammal skrutt, säger Susanne Skogstad.

26 år gammal debuterade hon med en roman om en gammal kvinnas sista tid i livet. "Svartstilla" skulle kunna läsas som ett inlägg i debatten om äldreomsorg men det var inte så hon tänkte. När Susanne Skogstad går ut på stan i Oslo ser hon sällan de gamla som trots allt finns där. Hon känner en djup respekt för dem som levt långa och innehållsrika liv, men det var inte för att återge en "äldre kvinnas inre monolog" som hon satte sig ner för att skriva.

– Det enda jag visste var att jag ville utforska den här väldigt långa sorgen som hon hamnar i – och vad den är. Jag funderade över om den är symptomatisk för vår tid och vårt samhälle, och då kom hon, den här gamla damen. Det var bara att följa med, säger hon med tillägget.

– Man ska inte gå emot gamla damer.

Ordet "svartstilla" finns både i nynorskan och dialektalt i västra Norge, och syftar på ett vatten – sjö eller fjord – som ligger spegelblankt. Sådant som man aldrig får någon fisk i, framhåller Susanne Skogstad, som är uppvuxen i Eid på Vestlandet.

Sin ordknappa och poetiska prosa tillskriver hon sitt skriftspråk, nynorskan, som hon tycker är mer precist än det vanligare bokmålet. Just "svartstilla" använder hon som metafor för den äldre kvinnans mentala tillstånd och depression.

– Efter att jag skrivit boken satte jag mig ner och funderade över den: "vad fan är detta för något?" Det som slog mig mest var den intensiva viljan som hon har att stanna i den här sorgen. Den är väldigt nära förbunden med människans våldsamma vilja att finna mening i tillvaron.

Lycka är en känsla utan större djup, konstaterar Susanne Skogstad och refererar till hur människor efter begravningar, eller när någon närstående har gått bort, kan berätta om hur de känner sig nära själva livsessensen. Men romanens berättarjag reagerar också mot de vuxna barnen som vill se henne helad och gladare igen.

– Hennes barn är uppvuxna i ett samhälle som håller lyckan som högsta ideal. Jag tror att det är ett väldigt farligt ideal att ha för ett samhälle, det kraschar eftersom livet är motgång, besvikelse och sjukdom en stor del av tiden.

Framför allt den äldste sonen, Jon, ensamstående professor i statskunskap, framstår som empatiskt stendöv i sin beslutsamhet att få in modern på ett äldreboende och provokativt dödstäda hennes samling av livsreliker – i andras ögon skräp.

– Han är som en klassisk cynisk affärsman, allt ska vara enligt normen, men han är också det barn som närmar sig henne mest på slutet, säger Susanne Skogstad.

– Jon har alltid varit min favorit i den här boken. Han är lite undervärderad. Trots sina fel är han den som står upp i stormen, han tar hand om det praktiska och är en sådan som är väldigt bra att ha i en familj. En Noaks ark när floden kommer.

När en termin återstår till examen på manusförfattarutbildningen i Oslo är Susanne Skogstad redan djupt inne i arbetet med sin andra roman. Efter att ha hoppat av gymnasiet jobbade hon i sju år på hembygdens stora fönsterfabrik, men insåg till slut att det monotona arbetet dödade de skrivarambitioner som hon alltid haft. Hon var tvungen att flytta.

– Jag är ändå väldigt glad i Vestlandet, jag ska flytta tillbaka, säger hon, och berättar att fönsterkunnandet också ledde till att hon fick debutromanen utgiven.

En föreläsare på skolan som hon hjälpte renovera ett gammalt fönster läste hennes manus och skickade det till norska Gloria förlag.

– Så fönsterfabrik – det är bara att köra på. Det får man användning för.