Annons

Filmrecension: Rörande om Judy Garland

Historien om den självdestruktiva Hollywood-stjärnan Judy Garland är som skapt för att ge Renée Zellweger en Oscar. Det är bara att tacka och ta emot.
Filmrecension • Publicerad 9 oktober 2019
Judy Garland (Renée Zellweger) hoppar på ett jobberbjudande i London och tvingas lämna sina barn i USA under tiden. Pressbild.
Judy Garland (Renée Zellweger) hoppar på ett jobberbjudande i London och tvingas lämna sina barn i USA under tiden. Pressbild.Foto: Scanbox entertainment

"Jag var kanske bara hungrig", säger Judy Garland när hon, kanske för första gången i hela sitt liv tar en bit tårta på en gaffel, synar den noga, till sist sväljer den – och njuter av smaken.

Det är en ärrad, trött och självspäkande stjärna vi möter i "Judy". I Renée Zellwegers gestaltning är hon så spröd att man vill krama om henne.

Annons

När en orolig läkare säger att det är viktigt att hon "tar hand om sig", blir det så uppenbart att den före detta barnstjärnan inte har den blekaste aning om hur man gör.

Hon är 46 år men ser äldre ut, är skuldsatt, hemlös, har trasiga nerver och är beroende av olika sorters piller. I inledningen av "Judy" reser hon i desperation till London för att jobba med en ny show för att tjäna pengar – framför allt för att kunna leva med sina två yngsta barn Lorna och Joey. Äldsta dottern Liza Minnelli är vid det här laget vuxen och på väg att få fart på sin egen karriär.

Renée Zellweger är fenomenal som Garland. Hon sjunger själv och är så genuint skicklig i sin skildring av en komplicerad själ under en tidsperiod full av hopp och besvikelse. Filmen som helhet känns aningen för sockrad för att egentligen bli riktigt starkt berörande, men Zellwegers insats räcker långt.

Mer än något annat visar "Judy" hur destruktivt Hollywood kunde (kan?) vara för sina unga, kvinnliga stjärnor. I några nästan surrealistiskt skruvade scener kommer studiobossen Louis B Mayer och talar den tonårstrotsiga kassakon Judy till rätta på ett obehaglig pre-metoo-vis.

Zellwegers Judy är samtidigt inte enbart ett offer. Hon har också en egen (måhända hårt kurerad) drivkraft mot ljuset och publikens kärlek. Det där showmannaskapet – kanske det enda som verkligen fungerade i hennes liv – och som berörde så många, är en viktig medspelare i det här dramat.

Tack vare en elegant manuskonstruktion, med trådar som snyggt knyts ihop och ett härligt sentimentalt framförande av "Somewhere over the rainbow" i exakt rättan tid blir det både roande och rörande att följa Judy Garland i sluttampen av hennes liv.

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons