Rusning till Australiens hjärta inför förbud

Australien Artikeln publicerades
För den som närmar sig med bil tornar klippan upp sig på långt håll. Spåren på berget har enligt aboriginernas berättelser bildats när ödle- och ormvarelser krigade.
Foto: Henrik Samuelsson/TT
För den som närmar sig med bil tornar klippan upp sig på långt håll. Spåren på berget har enligt aboriginernas berättelser bildats när ödle- och ormvarelser krigade.

Som en hägrande jättejuvel reser sig Uluru, även känd som Ayers Rock, ur det platta ökenlandskapet.

Men utsikten uppifrån Australiens nationalklenod, världens största klippa, kan förbli en hägring för den som inte skyndar sig – i slutet av oktober förbjuds turistklättring för alltid.

Det stående tipset är att närma sig Uluru bilvägen. Redan på många mils avstånd dyker den upp vid horisonten, förvånansvärt plötsligt och tydligt vid den annars linjalplatta ökenhorisonten. Även mitt på ljusan dag nästan lyser berget med den starka färg som är karaktäristisk för "the red centre", dessa torra trakter i landets geografiska hjärta.

Det är lätt att förstå att aboriginerna har spunnit magiska berättelser runt hur klippan skapats och vad den har varit med om. Och att de inte tycker om alla de högljudda turistsällskap som skräpar ner och riskerar livet för att ta selfies uppe på Ulurus topp.

– Det är vissa nationaliteter som vill klättra, säger en anonym guide, och nämner australierna själva samt japaner bland de värsta syndarna.

– Jag skulle inte bli förvånad om det blir något dödsfall till innan oktober.

40-tal dödsoffer

Även om det sitter stödräcken på vägen upp är det en brant klättring. Just nu är det södra halvklotets vinter, men det innebär ändå temperaturer i klass med svensk sommar. En sval ökenmorgon är det lätt att missbedöma hur obönhörlig solen blir några timmar senare. Ibland blåser det också rejält, och sedan statistik började föras på 1950-talet har nästan 40 personer mist sina liv i samband med bestigning av Ayers Rock.

Säkerhetsfrågan i kombination med urbefolkningens åsikter pressade så småningom fram en överenskommelse som bland annat innebar att ett förbud av klättring på klippan skulle kunna aktualiseras om antalet klättrande besökare sjönk till 20 procent och de allra flesta turisterna därmed skulle besöka klippan av andra anledningar.

Det beskrevs som en kompromiss mellan hänsyn för kultur och miljö samt lokala samhällens beroende av turismen.

Tog 34 år

Efter envetna informations- och utbildningsinsatser kom andelen klättrande turister häromåret ner under 20-procentsstrecket och berget spärras av den 26 oktober i år – exakt 34 år efter det att ett bredare avtal mellan urbefolkningen och Australiens regering om Uluru trädde i kraft.

Men klätterstoppet har i sin tur utlöst en kanske aldrig tidigare skådad rusning, bland folk från hela världen som vill ta sista chansen. Under juli, då det är vinterlov i Australiens skolor och vädret behagligt svalt, fanns inte en ledig säng att uppbringa på många mils avstånd. Och områdets campingplats satte upp anslag på alla mackar inom en radie på tiotals mil: Obokade ekipage avvisas.

Inga klätterturer

Ingen klättrare som TT träffar vid bergets fot vill skylta med namn och bild, men flera beskriver det som en gammal dröm att bestiga Uluru. Någon ser det som "en religiös fråga", och tycker att det ska stå var och en fritt att inte dela urbefolkningens syn på klippan.

För områdets guider är klättringen ett ännu känsligare kapitel. Officiellt har inga av de många utflyktsföretagen bestigning i utbudet, men frågeställningar om var, när och hur man kan klättra är ständigt återkommande.

– Du får gå dit och räkna, svarar guiden avspisande på frågan om hur många som klättrar varje dag.

Han erkänner att sedan stängningsbeskedet verkar andelen klättrare ha stigit kraftigt igen, men vill inte ange någon siffra.

"Vi är för"

En annan rusning inträffar varje gryning och skymning, då den lågt stående solen får bergets färgspel att göra alla Instagramfilter onödiga. Speciella utsiktsparkeringar fylls på nolltid när hundratals turister vill ta den perfekta Ulurubilden. Men dessa parkeringar ligger några kilometer från klippan, och här dominerar linjen "se men inte röra".

– Det måste framgå att vi är för stängningen, säger Cassie och Candice när de blir fotograferade.

De har kört hit från Alice Springs, närmaste större stad. Den ligger ungefär sex timmars bilresa bort – inte något större avstånd i dessa trakter. Cassie beskriver det som självklart att ta kulturell hänsyn när hon reser.

– Det är en magnifik plats. Vi vill fortsätta komma hit efter stängningen, och visa att klättringen inte behövs för att locka besökare.

Det är annars en oro som präglar både besöksnäring och boende i området. Vad händer om ingen vill komma hit längre?

Ännu större klippa

Å andra sidan finns det annat som lockar i krokarna. Bara några mil västerut i samma nationalpark ligger Kata Tjuta, en mer brokig klippformation som bitvis är högre än Uluru och som nu alltfler upptäcker.

Och även om klättring på världens största klippa snart är ett minne blott, ska det även framöver faktiskt gå att bestiga en ännu större klippa i Australien. Uluru har fått sin globala förstaplats för att den är en "monolit", ett enda gigantiskt stenblock som frilagts av erosion. Men borta i västra Australien finns den mycket större Burringurrah, eller Mount Augustus. Den räknas ofta inte riktigt, eftersom den har bildats som en "monoklin", ett veck i berggrunden.

Så Burringurrah är ganska okänd, men mer än dubbelt så hög som Uluru. Och ingen har något emot att man klättrar på den.

Fakta

Bakgrund: Uluru

När och hur Australiens urbefolkning hittade klippan som kom att kallas Uluru är höljt i historiens dunkel, men de har känt till den i tusentals år. Bland deras berättelser finns sägner om att klippan bildades när några pojkar lekte med lera, och att orm- eller ödlevarelser har skrapat djupa spår i den när de krigade i området.

För västerländsk del tros klippan ha siktats första gången för mindre än 150 år sedan. De australiska äventyrarna Ernest Giles och William Gosse ledde i början av 1870-talet expeditioner i centrala Australien. 1872 noterade Giles på avstånd den säregna bergsformationen Kata Tjuta, och döpte den till Mount Olga. Kanske såg han också Uluru, men det var Gosse som året efter gav den namnet Ayers Rock – för att ära Henry Ayers, dåvarande regeringschef i det som nu är delstaten South Australia.

Under 1900-talet koloniserades området, liksom många andra delar av lantliga Australien, utan någon större hänsyn till aboriginerna. Men 1985 återlämnade symboliskt premiärminister Bob Hawke klippan till urbefolkningen – dock med villkoret att den hyrs ut till landets nationalparksmyndighet på ett kontrakt som gäller i 99 år.

Numera används ursprungsbefolkningens namn och det koloniala parallellt. Stenens officiella namn är därmed Uluru/Ayers Rock.

Källa: Uluru-Kata Tjuta National Park

Visa mer...

Fakta

Bakgrund: Uluru

Uluru är en sandstensklippa som kan sägas vara världens största. Den sträcker sig 348 meter över det omgivande ökenlandskapet, och är därmed snäppet högre än Eiffeltornet. Men den största delen ligger under markytan, och från havsytenivån till klippans topp är det 863 meter.

Klippan är en av Australiens mest omhuldade symboler, och ligger nästan prick i landets mitt. Till landets storstäder är det lika långt som mellan Sveriges nord- och sydspetsar. Perth ligger uppemot 2 000 kilometer västerut, Darwin ungefär samma sträcka norrut. Till landets största metropoler, Melbourne i söder och Sydney i öster, är det ännu lite längre, drygt 2 000 respektive 2 500 kilometer.

Att ta sig dit kräver därmed tjock plånbok eller gott om tid, gärna bådadera. Liksom på många håll på den glesbefolkade australiska landsbygden finns en liten flygplats i närheten, men biljetterna dit är dyra. Att ta tåget är ännu dyrare, i och med att bara det privata lyxtåget "The Ghan" trafikerar denna sträcka. Buss eller hyrbil kan vara billigare, men då får man vara beredd på flera dagars enkel resa.

Källa: Uluru-Kata Tjuta National Park

Visa mer...